”Ebba Busch Thors beskrivning av feminismen som fjärmad från vardagsfrågorna visar på en förskräckande historielöshet”, skriver Gudrun Schyman (Fi), som inte ser något nytt i Kristdemokraternas analys utan framhåller att politiken behöver leverera det feminister redan krävt i decennier.
De valanalyser som presenterades under hösten 2018 visade att jämställdhetsfrågan var viktig för många. Man skulle kunna tro att det var väljare som ville framåt, som tröttnat på att vi ännu inte nått de mål som riksdagen lagt fast, som låg bakom de statistiska siffrorna. Men så var det inte. Snarare var det nog en protest mot att de konservativa krafterna, anförda av Ebba Busch Thor (KD), börjat kritisera jämställdhetspolitiken i allmänhet och genuskunskapen i synnerhet. SD hade även lyft abortfrågan.
Kritiken av jämställdhetspolitiken var ingen testballong som skulle försvinna efter valet. Krav på stängning av Jämställdhetsmyndigheten fanns i den M/KD-budget som riksdagen röstade fram, även om den nedläggningen nu stoppats av den regering som sitter.
Och nu kommer den gamla kvinnokonservatismen förpackat som ny feminism. I en debatt i SR Ekot i måndags menade Ebba Busch Thor att det nu var KD:s ansvar att formulera en ”ny sorts feminism”, en feminism som lyfter de vardagsfrågor som hon menade att dagens tongivande feminister glömt. Hon pekade på att arbetslivet domineras av en mansnorm och att kvinnor offras på feminismens altare när kravet är att kvinnor ska delta på samma villkor som männen.
Hennes lösning? Att arbetslivet ska familjeanpassas genom att kvinnor som vill vara hemma längre med barnen ska få vara det. Hur? Genom att hela föräldraförsäkringen öppnas för fritt val för familjen. Inga pappamånader alltså, inget klåfingrade från staten. Kvinnor vill välja själva utan att få dåligt samvete, menade Ebba Busch Thor.
Det är fascinerande hur ordet ”valfrihet” används i den politiska debatten. Tonvis med rapporter visar hur glidningen från välfärdssamhälle till valfrihetssamhälle har segregerat samhället på område efter område. Skolan är kanske det tydligaste exemplet och skulle föräldraförsäkringen utvecklas i den riktning Ebba Busch Thor vill skulle förmodligen förskolan gå samma väg.
Ebba Busch Thors beskrivning av feminismen som fjärmad från vardagsfrågorna visar på en förskräckande historielöshet. Feminister har i alla tider varit medvetna om att det finns en stark mansnorm som format arbetslivet. Men vår slutsats är inte att vi ska ”rädda” kvinnor genom att kvinnorna ska hålla sig borta från arbetet. I stället ska vi förändra normerna, det vill säga skapa ett arbetsliv där det är självklart att du kan vara förälder, oavsett kön.
I årtionden har feminister fört fram krav på just detta. Politiskt och fackligt. Det handlar om att se helheten. Jämställt utanför arbetslivet och jämställt inne i arbetslivet. Det betyder individualiserad/delad föräldraförsäkring, kortare arbetstid (30 timmarsvecka), rättvisa löner och trygga heltidsanställningar, oavsett om det är i vården eller på verkstaden.
Det betyder mer personal i förskolan, mindre grupper och öppethållande som passar arbetstiderna. Och det betyder genuspedagogik i förskolan, just för att från början ifrågasätta och bryta med de förhärskande mansnormerna. Måtte den tiden vara förbi då flickor får höra att pojkarna bara visar att de tycker om dem (flickorna) när de drar någon flicka i håret!
Jag är ledsen om jag spolierar KD:s politiska strategi med lanseringen av att det behövs en ”ny feminism”. Det som behövs är en ”ny” politik som äntligen levererar de vardagens krav som feminister har fört fram i decennier!
