Jag är så glad över att Liv Strömquist tar sig an kärleken. Vi behöver gång på gång dissekera dess innebörd och vad den leder till. I seriealbumet Den rödaste rosen slår ut sätter Strömquist kärlek i ett historiskt sammanhang och förklarar hur ekonomi och nya idéer förändrar den och vad det gör med oss. Seriealbumets titel anger en lite annan ton än tidigare rapphet såsom Einsteins fru, Hundra procent fett eller det fyndiga Ja till Liv. Det här albumet hade ju exempelvis kunnat heta Mitt kärleksLiv, men nu är nog Liv Strömquists projekt delvis något annat än tidigare album.

Formen är bekant – folkbildning och politik med knorr och humor byggt på hänvisningar till forskare och media. Men nu finns även poeter med och politiken tonas ibland ner till förmån för en mer romantisk och oroande ingång om att kapitalismen och vår starka tro på vetenskap underminerar möjligheten till himlastormande och mystisk kärlek som bara drabbar oss.

Strömquist menar att vi blir allt vanare vid att se det mesta som en marknad där partners blir varor att konsumera. Vi fokuserar på att rationellt välja rätt partner och att inte vara slavar under jobbiga irrationella känslor. Hon driver tesen, med hjälp av framförallt filosofer, att detta skapar en förlust av kärlek. Vi letar efter den rätta personen istället för att helt plötsligt falla pladask. Vi visar upp oss på kärlekens marknad för att bli älskade istället för att fokusera på att älska någon annan. Vi blir rädda för att binda oss, eller stanna kvar, då det kan finnas något bättre bakom nästa krök.

Knivskarpa gränser

Det här är självklart intressant – vad samhällssystem gör med våra känslor och nära relationer. Men resonemangen blir lite trånga. Ett seriealbum är såklart inte en avhandling som ska presentera å ena och å andra sidan men det blir ändå stundtals för snävt. Samhällsförändringar skapar absolut ny syn på kärlek. Men är det rationella väljandet ett allmänt fenomen som det presenteras här, eller gäller det mest de som flitigt använder datingappar som bygger på tydliga krav och snabba ytliga beslut?

Alla som blir störtkära på jobbet och till följd av det bryter upp familjer är långt borta från en konsumtionskärlek. Kan det finnas flera parallella kärleksspår samtidigt i ett samhälle?

Det blir ibland också snävt på andra sätt. Exempelvis skriver Strömquist att det förr i tiden fanns färre personer att gifta sig med då relationer reglerades av klass, ras och kön, medan sådana gränser numera har luckrats upp. Det finns absolut fler potentiella partners nu, inte bara två i ens egen ålder i en by. Men att skriva att dessa gränser har luckrats upp blir en blindhet inför hur otroligt få som väljer varandra mellan säg det välbärgade Vasastan och det fattigare Husby (för att dra en Stockholmsparallell). Eller en blindhet för hur gränser skapar internaliserad homofobi. Kärleksgränser i vårt samhälle är i dag många gånger knivskarpa.

Att älska för lite

Som läsare får vi pendla mellan tydliga feministiska analyser till nästan helt ofeministiska sådana. Avsnittet om kvinnors underordning som skapas när män vill ha distans och en relation utan löften, samtidigt som kvinnor vill ha närhet och en snar framtid med barn är brilliant och smärtsam.

Senare kommer även ett avståndstagande mot att kvinnor gör sig själva lika oförmögna till kärlek som män, att härma män är inte rätta vägen. (Men att använda en låt från feministikonen Beyoncé för att illustrera detta svider såklart till i feministsjälen.) Och Strömquists beskrivning av hur vi får lära oss att det är vårt eget fel när vi blir illa behandlade, att vi har valt och gjort fel, vill jag lägga i var persons hand.

Det blir därför förvånande då hon halvvägs in i boken citerar Erich Fromm som menade att vi alla i första hand älskar för lite och därför inte blir älskade. Citatet är från 50-talet och en kan ju undra om han med ”vi” även menade kvinnor. Att kvinnor kan älska mycket och att de särskilt i heterosexuella par kan ge oändligt mycket mer kärlek och omsorg än de någonsin får tillbaka blir här helt osynliggjort.

Politik och romantik

Som feminist måste jag också säga att jag inte är lika orolig som Strömquist över en mer rationell ingång till kärlek. Det vore exempelvis en vinst för många att lägga lite av känslan och ”vi är mystiskt ämnade för varandra” åt sidan under en förälskelse och vänta med att flytta ihop och skaffa barn. Det kan exempelvis vara ett sätt att minska risken för våldsutsatthet. Men Liv Strömquist behöver såklart inte dra feministiska resonemang hela tiden. Det står henne fritt att hantera annat i sitt skapande.

Och det känns befriande med en på samma gång både politisk och romantisk bild av kärlek. Och hennes användande av själva serieformen är som vanligt brilliant. När exempelvis Alkibiades håller ett kärlekstal till Sokrates om hur han är förslavad av denne man som ingen varit förslavad av någon annan muttrar slavinnan, lite vid sidan om, med händerna fulla av disk: ”Är du säker på det?!”