Folkmassan rör sig längs Eberstraße i riktning mot Brandenburger Tor. Slutdestination är en demonstration som ska inleda Berlinfraktionen av en veckas global klimatstrejk. Det är trångt och det går långsamt framåt. På vägen hit under ett kollektivtrafiksbyte vid Yorkstraße lyckades jag tävla mig till en plats först efter fyra fulla tåg. Vi vill alla åt samma håll, men var och ens strävan utförs individuellt, och utan samarbete motverkar vi det gemensamma målet att komma fram.

Klimatprotesterna benämns som strejker, och ordet får i detta sammanhang en annan betydelse än den traditionella, där arbetare inom en ekonomisk organisation vägrar att gå till jobbet för att tvinga eftergifter av kapitalet. Och den klassiska strejken är en stridsåtgärd under attack. I Sverige genomfördes en ny begränsning av strejkrätten den första augusti i år. Man har som arbetare inte längre samma möjligheter att strejka inom ett företag som redan har ett avtal med ett fackförbund. Ändringen genomfördes av regeringen ledd av Socialdemokraterna och bakom den stod de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och Saco.

Samtidigt har det sköljt en våg av kvinnostrejker världen över under de senaste åren. Först i Polen den 3 oktober 2016, i protest mot ett av regeringen föreslaget förbud mot abort, sedan, bara veckor senare, i Argentina, som en reaktion på de ofta förekommande kvinnomorden i landet. Därefter spred sig kvinnostrejken som politisk aktionsform till länder som Italien, Spanien, Brasilien, Turkiet, Peru, USA, Mexiko och Chile.

Vägrar reproduktion

I Feminism för de 99 procenten benämner Cinzia Arruzza, Tithi Bhattacharya och Nancy Fraser denna trend som ett ”återuppfinnande av strejken.” Det som utmärker den nya vågen av strejker är, enligt författarna, deras plats i den sociala reproduktionen. Man protesterar mot exploateringen av sådant betalt och obetalt arbete som när och vårdar människor, och världen över till största delen utförs av kvinnor. Det rör sig om barnomsorg, hushållsarbete, vård och annat som har med reproduktionen av liv att göra: allt det som arbetaren måste göra innan hen går till jobbet.

Då detta arbete, genom att reproducera liv, samtidigt är en garant för reproduktionen av arbetskraft, är det oundgängligt för kapitalets ackumulation. Kvinnostrejkerna gör detta faktum manifest. Det är en oundgänglighet som förnekas av såväl kapitalet som det nyliberala politiska etablissemanget – det senare i praktiken genom nedskärningar i de offentliga medel som finansierar vård, omsorg och skola.

Reproduktionen av livet som politiskt fokus förenar kvinnostrejkerna med klimatstrejkerna, och på så vis feminismen med kampen för miljön. Om de nya kvinnorörelsernas appropriering av strejkbegreppet bär på en potential att omförhandla strejken som politisk metod, som Arruzza, Bhattacharaya och Fraser menar, bör detsamma kunna sägas om de av skolbarn ledda klimatprotesterna. Liksom kvinnor kan vägra att reproducera arbetare, kan barn vägra att låta sig formas till en kugge i den fossila kapitalismens maskineri.

Urvattnat begrepp

En fråga att ställa sig rör dessa strejkers effektivitet, och i vilken mån de kan fungera som strejker alls i vanlig bemärkelse. Skolstrejker, liksom strejker inom de delar av den sociala reproduktionen som befinner sig utanför lönearbetets form, kräver andra metoder än den klassiska arbetarstrejken. Det är nämligen inte alltid som de utan vidare kan komma i direktkontakt med kapitalet.

Här är politiska allianser ett nyckelbegrepp. De arbetare som har en tillräcklig materiell makt för att utgöra en reell utpressning av kapitalet vid en strejk, måste alliera sig med de som strejkar inom den sociala reproduktionen, och med de som strejkar för klimatet, och saknar en sådan direkt makt. Fackförbunden bör därför bredda sin syn på vad som är deras uppgift, genom ett fördjupat intressebegrepp. Medlemmarna måste, exempelvis, ha deras backning vid klimatstrejker.

Det finns de som menar att strejkbegreppet urvattnas i denna oortodoxa användning av ordet, och det är en risk som är viktig att diskutera. Dessutom bör vi tala om hur politiska projekt riskerar att försvagas av att låta fel sorts aktörer delta. En vän till mig arbetar på ett företag som tillverkar friluftskläder, och marknadsför sig som klimatvänliga. Han fick betald frånvaro av sin arbetsgivare för att närvara vid klimatdemonstrationen den 20 september.

Att en arbetsgivare betalar för deltagande i en strejk är så motsägelsefullt som något kan bli. Samtidigt kan en sådan inblandning ha som verkan att motsättningen mellan arbete och kapital osynliggörs, genom att strejken förlorar all sin betydelse som stridsåtgärd för arbetet. Det kan framstå som att arbete och kapital står på samma sida i klimatkrisen, att de delar en gemensam kamp. Och så är naturligtvis inte fallet.

Vad bolag som dessa sysslar med är ingenting annat än greenwashing. De underkastar politiska rörelser kapitalets logik, och slukar på så vis all potential till motstånd på samma sätt som kommersialiseringen har gjort med feministbegreppet de senaste åren, och Pridefestivaler sedan ett bra tag tillbaka. Vinstdrivna företag har ingenting i klimatrörelsen att göra.

Fruktbara allianser

Strejken är förstås inte den enda formen för motstånd, och politiska allianser går att finna på de mest oväntade ställen. I klimatdemonstrationen har jag valt att gå i Queers for futures sektion. Det finns också feministisk och antirasistisk representation i tåget, liksom en sektion för föräldrar, en för personer som säljer sex, samt representanter för mängder av organisationer och communityn som jobbar med klimataktivism. Det är individer och grupper med många och heterogena politiska intressen, men med åtminstone ett gemensamt: att hålla koldioxidhalten i atmosfären på en hållbar nivå.

Naomi Klein skriver i This changes everything: Capitalism vs the climate om den fruktbara alliansen mellan ursprungsbefolkningar och miljörörelsen. De förras juridiska rättigheter till vissa markområden utgör ett unikt vapen i kampen mot Big oil. De båda parterna i denna allians har ett gemensamt intresse av att hålla företag med avsikten att extrahera fossila bränslen borta från dessa landområden.

Detta är en källa till solidaritet som är väsensskild från den liberala välgörenhetsattityden, driven av dåligt samvete, som tenderar att på sin höjd verka som harm reduction inom ramen för status quo. Den stora utmaningen är förstås att, trots motståndarens jättefinanser, få dessa lagar att tillämpas i rätten. Som Klein också påpekar i samma bok, har stora företag genom sin ekonomiska makt också politiskt inflytande, vilket låter många av dem komma runt miljölagstiftningars begränsningar.

Arruzza, Bhattacharaya och Fraser betonar även de vikten av samarbeten mellan politiska grupperingar för att uppnå ett kraftfullt politiskt projekt. Klimataktivism, arbetarkamp, antirasism och queer politik är delar av en feminism för de 99 procenten, skriver de. Genom att peka på hur kapitalet parasiterar på sina egna, oersättliga förutsättningar utan att ansvara för deras reproduktion, kan skillnader politiska grupper emellan strategiskt överbryggas – vilket inte är detsamma som att eliminera eller förneka dessa skillnader.

Hopp finns

Det gemensamma projektets mål är att värna livet som sådant. Och ett medvetande om vad som krävs för att lyckas med ett sådant projekt tycks sprida sig snabbt. ”System change, not climate change” är en paroll så vanligt förekommande att den nästan har blivit mainstream. Greta Thunbergs folkliga popularitet i kombination med radikaliteten i hennes budskap pekar i samma riktning. Budskapet måste materialiseras, dock, och däri ligger vår utmaning.

I skrivande stund pågår klimataktioner runt om i Berlin, organiserade av Extinction rebellion. Blockader har bildats vid flera knutpunkter i staden, och gör på så vis den fossila trafiken osmidig. Aktivister klistrar sig fast vid regeringspartiet CDU:s lokaler, i protest mot det nyligen presenterade klimatpaketet, som anses otillräckligt. Polisen utför med jämna mellanrum räder, och bär människor bort från de ställen där de har samlats. Hittills ter sig dessa försök som svaga jämte uppslutningen kring aktivisternas arbete. De har en vetenskaplig konsensus och folkligt stöd som backar dem. Klein menar att stora sociala rörelsers motstånd är vårt enda hopp för en framtid bortom klimatkrisen. Och kanske är det inte helt hopplöst.