Jag blev både upprymd och nedslagen när jag förra veckan läste Kristoffer Bergströms reportage i Aftonbladet om 90-åriga Karin Lindén: Varför får jag inte OS-guldet? Bergström intervjuade Karin Lindén 90, om den könsorättvisa som drabbade henne då hon vann olympiskt guld år 1948 (vid det tiden hette hon Karin Lindberg). Lindén fick ingen medalj trots att hon vann. Kvinnor fick inte det trots att de tävlade i de olympiska spelen det året.

Artikeln handlade om denna orättvisa, men också om det andra märkligheter som Karin Lindén fick uppleva under sin idrottskarriär. När jag läste, kände jag kraft och glädje över att Lindén nu kämpar för att få sin medalj. Det är sannerligen häftigt! Jag känner också en stark vilja att hjälpa henne. Om det så ska krävas tusentals protester så ska Lindén ha medaljen! Skrik ut detta du med! Olympiska kommittén måste rätta till detta så gott de kan, med guldmedalj och ursäktande brev.

Konstigt nog blandades känslan av kraft med nedstämdhet över hur många könsorättvisor mänskligheten gjort sig skyldig till genom historien. Vid sidan av allt det våld och övergrepp som drabbat många kvinnor så finns också detta, miljontals fall av karriärsorättvisor där kvinnor konsekvent fått spela andrafiolen, eller knappt det, och sedan glömts bort medan männens storhet fortsatt att vårdas som viktiga milstolpar för mänskligheten.

I artikeln beskriver Bergström hur vi i Sverige har glömt flera av våra största idrottare, då de varit kvinnor. Vi talar länge och väl om männens historia men kvinnorna glöms bort. Jag är medveten om att det ser likadant ut såväl inom akademin, politiken och näringslivet som i mediehusen och i rättsväsendet. Kvinnor kan vara med en period och få vara med i de större sammanhangen en tid, men när minnet om vem som gjorde det stora avtrycket i historien ska sättas då är det, med få undantag, männens historia som skrivs.

Artikeln om Karin Lindén grep tag i mig. Jag ser framför mig sommarspelen i London år 1948. Regnigt i luften och geggigt på marken, men idrottarna tävlar inomhus. Karin Lindberg genomförde ett magnifikt olympiahopp (Domarna gav 23,2 poäng) och var nio tiondelar bättre än amerikanska Clara Schroth.

Någon för räkning lite i skymundan och inser att honom har vunnit. Det måste meddelas, därför springer en funktionär och berättar saken för henne. Du ska få hoppa en gång till och kanske få en applåd. Kul! Duktigt!

Nu såhär 71 år senare sitter jag här i Bryssel och är förbannad. Skymfen mot Karin Lindén träffar alla kvinnor. I dag skriver jag ett brev till olympiska kommittén. Gör det du med!