Uganda har stått på branten till ett folkmord på hbt-personer. Det förstår man när man läser Annika Hamruds nya reportagebok Fundamentalisterna – de nya kyrkorna och hatet mot hbtq-personer.

Landet har lagar som förbjuder homosexuella relationer och regeringen höll för några år sedan på att driva igenom en lag om dödsstraff för homosexualitet. Efter internationella påtryckningar stannade lagen vid livstids fängelse för den som blir påkommen med att vid upprepade tillfällen praktisera homosexuella relationer.

De mest pådrivande i hatet mot homosexuella är de kristna i den nya väckelserörelse som spridit ut sig i landet. Under de senaste decennierna har antalet evangelikala kyrkor och dess anhängare växt explosionsartat.

Predikningarna, som inte sällan hålls av amerikanska missionärer och pastorer på gästbesök, innehåller starkt homohat. Efter den amerikanska pastorn Scott Livelys besök i Uganda 2009 späddes hatet på och förföljelsen av och våldet mot homosexuella sanktionerades från regeringen ledd av president Yoweri Museveni.

Hamrud går på djupet med situationen i landet genom att ge oss några starka vittnesmål. Det märks att hon har varit mån om och ansträngt sig för att hitta personer utanför aktivistkretsarna som var beredda att berätta om sina liv. Det är inte lätt, för vad har egentligen dessa personer att vinna på att berätta för en journalist. Snarare är det tvärtom, att de riskerar mycket genom att blotta sig.

Men det är tack vare dessa berättelser vi får veta hur det är att vara utsatt och leva under press. Hur det är att överges av sin familj och bli förrådd av personer man litar på. Hur det är att vara kär i eller stå någon nära och se hur den personen mördas.

Livsfarlig cocktail

En av dem som upplevt det är Najjuma. Hon och flickvännen Miriam arbetade tillsammans på en bar nära den kongolesiska gränsen. Så en dag, kom beväpnade män in och skrek: ”Miriam. Var är hon? Hon ska dö. Den jävla flatan. Jävla ekifiire.” De sköt hänsynslös mot alla i lokalen. Sexton personer dog. Najjuma överlevde genom att låtsas vara död.

Hamruds försök att få motivet till skjutningen bekräftad löper som en röd tråd genom boken. Många har inte hört talas om dådet, och de som har det säger att det handlade om kongolesiska rebeller, inget annat.

Ingen tror Najjuma, bara Hamrud.

Vi möter Fred som flyr in i militären för att livet är outhärdligt och där utsätts för tortyrliknande övergrepp. Om det inte hade varit för att han lyckas fly och ta sig till Sverige hade han antagligen mördats, precis som sin bror.

Hamrud beskriver Uganda som det land i Afrika, där de nya evangelikala frälsningarna har gått längst. Dessutom har kristenheten en starkare koppling till staten än i andra länder och staten är i stort sett en teokrati. Detta i kombination med maktens behov av att hitta syndabockar är en livsfarlig cocktail, inte minst för homosexuella.

De evangelikala kyrkorna är väckelsekristna och fundamentalistiska. De är auktoritära och leds av en karismatisk ledare eller pastor som i det närmaste innehar stjärnstatus. De predikar framgång för den som är en trogen kristen följeslagare. De är höger och teokratiska, och strävar efter en nation som är kristen. Målet för dessa är att kyrka och stat ska hänga samman.

Missionens kraft

De påminner om pingströrelsen. Alla församlingar är separata och liksom pingstkyrkan saknar de en överbyggnad. Istället hänger de samman genom den teologi som de predikar.
I USA har de en stark position och står president Trump nära. Bland anhängarna med kopplingar till Vita huset återfinns vicepresidenten Mike Pence. I Uganda har de flesta kyrkor en amerikansk förebild, som ofta är en enorm megakyrka. Men det finns även kopplingar mellan kyrkor i Sverige och Uganda.

Den växande rörelsen Hillsong i Sverige har ett nära samarbete med en kyrka, Watoto i Kampala, som bevisligen har varit med och tagit fram lagstiftning som handlar om dödsstraff för homosexuella. Citykyrkan och Svenska evangeliska alliansen har bjudit in en pastor från Uganda som har hållit bönemöten för lagen som påbjuder dödsstraff för homosexuella.

Hamrud efterlyser en reflektion bland de svenska väckelsekyrkorna om vad deras relation till kyrkorna i Uganda, som predikar homohat, faktiskt innebär i ett land som i decennier härjats av krig, terror och diktatur, och där våldet är allestädes närvarande.

Hon drar en parallell till hur katolikerna och angelikanerna en gång i tiden kom till Uganda och då tog med sig kriget mellan protestanter och katoliker. Nu fortsätter de evangelikala kyrkorna sin mission utan ifrågasättande. Det vill hon bidra till att ändra på.

Människorättsadvokaten Nicholas Opiyo, en av de personer som intervjuas i boken, säger ”lagen är inte så viktig. Det är vardagen som är svårast för hbt-personer.” De homosexuella blir inte sedda som riktiga människor. Det finns ett uttryck, Ekifiire, som används och som betyder halvdöd. En människa utan hjärta.

Starkt ögonblick

Genom att framställa homosexuella som icke mänskliga så är det fritt fram att döda dem.
I en sådan kontext är de farligaste ens egna grannar, inte makten. Och det är predikningar som får människor att agera. De får bekräftelse från pastorerna att det är okej. Det är det som är det otäcka.

Det var just ekifiire som männen som stormade baren där Miriam och Najjuma arbetade skrek.
Ett av bokens starkaste ögonblick är när Annika Hamrud i slutet av boken reser tillsammans med Najjuma till platsen nära gränsen till Kongo där baren låg. Hon lyckas där få bekräftat att motivet bakom skjutningen var homohat.

Najjuma är inte en gay-aktivist. Långt ifrån. Hon vill inte ens ha någon kontakt med aktivisterna. Hon litar inte på dem utan är rädd att de bara skulle utnyttja henne för att få bidrag till sina aktiviteter, eller att de ska avslöja var hon bor.

Det enda hon vill är att bli accepterad i en av de kyrkor som tillber Gud.