”Det är aldrig väggens fel att den är en vägg. Det är vi som ska skämmas för våra trötta hjärnor och sömnlösa nätter. Våra bettskenor och ångestdämpande mediciner. Det är vi som är problemet”, skriver Kim Silow Kallenberg, som till slut klarade av att lämna den destruktiva relationen med sin arbetsgivare.
I SVT Edit-serien We can’t do it med Fanna Ndow Norrby som programledare, får vi träffa unga kvinnor som blivit utmattade av arbetsrelaterad stress. Vi får veta att det är ungefär fyra gånger så många kvinnor, i förhållande till män, som är sjukskrivna för utmattning. Både offentliga och icke-offentliga kvinnor uttalar sig i seriens tre avsnitt.
De berättar om sina erfarenheter, vad stressen gjorde och gör med dem. Vi får möta unga kvinnor som fått fysiska stressreaktioner i form av blåsor i svalget, och utslag på hela kroppen. Kvinnor som tappat håret, som plötsligt blivit allergiska mot i princip allting. Unga kvinnor med migrän som inte gett med sig i dagar och veckor i streck, och andra som får minnesluckor eftersom stressen förstört deras hjärnor. Kvinnor som legat på soffan i flera år, oförmögna att orka något mer än så.
En kvinna i serien säger att hon i efterhand kan se varningssignalerna. Utmattningen var inte något som kom plötsligt. Den byggdes upp (bröt ner?) under flera års tid. Hon ignorerade bara alla tecken. Körde på. Så som det förväntas av oss. Jag tänker att det också måste ha funnits andra i hennes omgivning som levde i förnekelse. Vi lever i en kultur som förnekar det sjuka. Nej, som hyllar det sjuka.
”We can’t do it” är jobbig för mig att se på. Jag har ofta nära till tårarna. Käkarna är sammanpressade av den ilska jag känner. För jag har varit en av dem. Innan jag blev sjukskriven fanns det också varningssignaler. Tecken att tyda. Som när jag stod i hissen på jobbet och inte kunde minnas hur jag tagit mig dit. Eller när jag inte kunde hitta min bil då jag skulle åka hem. Alla gånger jag fick yrsel. Den gången jag kräktes på jobbtoaletten när jag plötsligt fick en skarp huvudvärk, och sen gick tillbaka och fortsatte jobba.
Jag hyllade själv det sjuka, tänkte att jag måste vara exceptionell som klarade av det hårda tempot. Det var en märklig definition av vad det innebär att klara av något. Dokumentärserien är tröstande i all sin hopplösa sorglighet. Jag finner tröst i att jag inte är ensam om de här erfarenheterna.
Ensamhet är också ett tema som flera av kvinnorna som berättar berör. De har känt sig utlämnade till sina egna känslor och sin trötthet. Det är tragiskt att de känt så. Men det är kanske ännu mer sorgligt att det faktiskt inte är sant. De är inte ensamma. Långt ifrån.
Det finns oändligt många kvinnor som dem. ”We can’t do it” är en dokumentärserie om duktiga flickor som mig. Jag ser mig själv i varenda en av dem, oavsett om deras arbeten är andra än mitt. Det är en epidemi som sträcker sig in i varenda vrå av det här samhället, och förenar alla branscher och sektorer av arbetslivet. En forskare och psykolog som medverkar i ett avsnitt talar om de utmattade kvinnorna som ”en nationell katastrof”. Min erfarenhet säger mig att hon har rätt.
Men det är också något jag saknar när jag tittar, som kanske går bortom seriens tanke och intention. Att få höra alla dessa olika kvinnors mycket lika berättelser om ett fullkomligt groteskt arbetsliv väcker frågor hos mig om vad arbetsgivarna tänker, och vad de faktiskt gör. Kvinnornas berättelser är värdefulla, men de får mig att vilja höra dem som bär ansvaret. Arbetsgivarna, politikerna. Jag skulle önska att vi fäste blicken lite mer på dem. Att vi rent av genomborrade dem med våra ögon, och inte tittade bort. Att vi lät dem stå till svars.
Även i serien ”Sjukt stressad”, som sändes senare än ”We can’t do it” är perspektivet på de enskilda sjuka. De individuella kvinnor som med sina kroppar och sina hjärnor får ta konsekvenserna av det strukturella våld de lever i. I ingresstexten till serien på SVT-play står att: ”Aldrig tidigare har så många varit sjuka av stress, och unga kvinnor står för den största ökningen.” Det har inte med individuell svaghet att göra. Vi borde prata mer om makt, om över- och underordning. Mindre om individer.
Vi kan fundera ett slag på styrkeförhållandet mellan den där kolossen som är en arbetsgivare – en högskola, ett företag – och en individ som jobbar där. Är det verkligen rimligt att ansvaret för exakt allting ska falla på en enskild människa? Om du bara tränar lite mer och äter mer frukt så kommer allt att kännas bättre, får vi höra. Jag har tränat och ätit frukt i hela mitt vuxna liv. Jag blev utmattad ändå. Det var nämligen varken vitaminbrist eller grundkondition som var problemet.
Påbuden syns i normerna omkring oss, det kommer från välmenande kollegor, och syns även i hur man från arbetsgivarens håll angriper ohälsa. Varje år handlar min arbetsplats hälsosatsningar om stegräkning, eller fysisk träning i vardagen, som om det var vårt största hälsoproblem. Trots att medarbetarundersökningar år efter år visar katastrofala siffror vad gäller arbetsrelaterad utmattning och andra stressproblem.
Jag känner mig känslomässigt tom efter arbetet. Ungefär hälften svarar att de känner så flera gånger i veckan. Vissa varje dag. Ändå förändras ingenting. Även arbetsgivare är inordnade i strukturer, så klart, och påverkas av ekonomiska förutsättningar och nyliberal ideologi. Men någon måste ta ansvar. Någon som inte redan ligger ner.
Om du bara lär dig att prioritera lite bättre så ska du se att det inte känns så tungt, får vi också höra. Men att lära sig prioritera är också ett dåligt råd i en organisation med för snäva marginaler. När jag prioriterar bort faller uppgiften på någon annan. En annan individ som får höra att den borde äta mer frukt och ta trapporna lite oftare. Prioritera bort.
Vi borde slunga iväg ansvaret som en sten uppåt i samhällshierarkin, men istället faller bördan så gott som alltid nedåt. Även individer faller när arbetsuppgifter ramlar över dem. En efter en faller de. Som dominobrickor. Vi blir inte burna av organisationen. Vi bär den. Vi ska skämmas när vi tappar greppet. Det är aldrig den orimliga bördans fel.
Som en återspegling av dem vi möter i serien ”We can’t do it”, är nästan alla kvinnor även i företagshälsovårdens väntrum. Det är där jag tillbringar mycket av min tid under sjukskrivningen. Det är också där jag numera träffar mina kollegor. Vi hälsar knappt. Tittar ner i golvet. Vi har blivit sjukskrivna för utmattning och fått lära oss att det är oss det är fel på. Därför skäms vi när vi stöter på någon vi känner där. Ungefär så som våldsutsatta kvinnor ofta skäms när någon gjort dem illa.
En slagen kvinna som skäms kanske säger att hon har gått in i en dörr när hon ska förklara en blåtira eller ett rödmosigt kindben. Det är en kulturell referens som fått ett eget liv och återkommer till exempel i titeln på Roddy Doyles roman Kvinnan som gick in i dörrar (Wahlström och Widstrand, 1996). Doyles roman är berättelsen om Paula som är gift med Charlo som misshandlar henne. Paula upplever sig själv som osynlig, även i relation till sina allra närmaste:
”Dom kunde känna spritlukten. Aah, Dom kunde se blåmärkena. Aah, nämen. Dom kunde se bulorna. Aah nämen, Gud hjälpe den stackarn. Deras näsor ledde dom men ögonen vägrade. Min mor tittade men såg inget. Min far såg ingenting och älskade det han såg. Mina bröder såg inget. Hans mor såg inget. Kvinnan som jämt gick in i dörrar.”
På högskolan där jag jobbar går vi inte in i dörrar. Vi går in i väggar. Men ingen pratar om vad den där väggen är för något, eller låtsas ens om att den är där. Det görs till brister hos oss när vi stöter emot den där väggen. Som när Paula säger: ”Jag ramlade nerför trappan, jag gick in i en dörr. Jag slog mig själv med klacken på hans sko.”
Precis som den misshandlade kvinnan är det vi som borde haft vett att flytta på oss. Vi som borde vikt undan. Det är aldrig väggens fel att den är en vägg. Det är vi som ska skämmas för våra trötta hjärnor och sömnlösa nätter. Våra bettskenor och ångestdämpande mediciner. Det är vi som är problemet. Vårt dåliga lokalsinne som är orsaken till kollisionen.
Relationen mellan mig och min arbetsgivare liknar i mycket en misshandelsrelation, även om det självklart finns skillnader. Våld finns i olika skepnader såsom fysiskt och psykiskt: det finns i språket så väl som i aktiva, mellanmänskliga handlingar. Alla former av våld är alltid kopplade till maktordningar som kön, klass, funktionalitet, sexualitet, etnicitet och ålder.
Våldet kan med andra ord tjäna maktstrukturer som kapitalismen och patriarkatet, ofta sammanblandade. Båda strukturerna ger upphov till fysiskt våld; medan den ena bland annat är kopplad till slag mot kroppen ger den andra ohälsa och stress.
Jag gick inte vid första slaget. För vart skulle jag gå? När du lagt ner år av engagemang, hårt arbete och kreativitet på att skapa ett sammanhang att verka ifrån, hur ska du bara kunna lämna det då? Vem ska ta emot dig? Jag la skulden på mig själv. Skammen. Jag tänkte: det är pressade tider, budgetåret ser dåligt ut, jag förstår att det blir så här. Jag identifierade mig helt enkelt med min förövare. Tänkte: det gäller att härda ut. Det kommer bättre tider. En annan tid när min arbetsgivare kommer se vad jag gör och visa sin uppskattning. En annan tid då jag får lön för mödan.
Men åren går och det blir inte bättre. Jag hanterar själv min börda. Företagshälsovården är vänligt inställd, men råden jag får därifrån handlar alltid om vad jag borde göra, aldrig om arbetsgivarens roll. Som om det inte var en relation. Jag äter mina Propavan och Atarax. Jag är en duktig flicka även på det viset.
Jag klarar till slut av att lämna den destruktiva relationen med min arbetsgivare. På högskolan där jag jobbar får jag, när jag säger att jag ska sluta, höra att jag är så uppskattad och kompetent. Jag vet, tänker jag. Det är just därför jag slutar. Jag har sett igenom er. Jag vet att det inte är mig det är fel på. Det är just det som är problemet: diskrepansen mellan vad ni säger och vad ni gör. Ni säger att jag är fantastisk, ett värdefullt tillskott. Men ni behandlar mig som en administrativ enhet utan kontroll över min arbetssituation. Jag är visstidsanställd. Trots att ni säger att ni behöver mig har ni inte ansett mig värdefull nog för en fast anställning i verksamheten. Trots att jag bär verksamheten.
Jag har blivit den misshandlade hustrun. Den som städar, diskar, tar hand om barnen, masserar andras trötta fötter och lagar mat. Bildligt, men också bokstavligt. Samtidigt får jag stryk. Skammen får mig att tänka att det är jag som gör våld på mig själv. Min egen kreativitet och livsglädje dör. Högskolan dödar den. Den plats som skulle ge utrymme dödar just vad den säger att den ger utrymme för. Istället får vi antiintellektualism. Strukturell dumhet. Lite som den där familjen som skulle vara den trygga famnen och som slår ihjäl sina mammor. Lite så. Lite för likt det för att det ska kännas bekvämt.
Det finns en sak som jag vill att ni som tagit slut, eller som är på väg att ta slut, ska komma ihåg: Om din arbetsgivare säger åt dig att hoppa från ett femvåningshus, och du bryter alla ben i din kropp, så kan det aldrig vara dina ben som är för svaga. Det är uppgiften som är orimlig. Likaså, om du är en person som blivit ombedd att hoppa från ett femvåningshus, och fått behålla dina ben någotsånär intakta, då är det inte du som är exceptionellt begåvad. Troligen var det något annat, eller någon annan, som dämpade fallet. Kanske för att de i solidaritet bar dig. Kanske för att du landade på dem.
Vi måste se igenom bluffen med den allsmäktiga individen, vara fler som säger: vi kan inte göra det! och betona vi:et. Något måste förändras. Som en röst säger i serien We can’t do it: ”Vi kan ju inte bygga ett samhälle som inte är gjort för dem som finns i det.”
