Det här med kön är ingen lätt sak. Det handlar om hårda saker som samhällsstrukturer, normer, språk, medicinska diskurser. Det handlar om mjuka saker som kroppen, hjärtat och erfarenheter av andra som har rört den kroppen och det hjärtat. Någonstans mitt i allt det finns ett jag och en identitet. Alltid delvis flytande, alltid delvis kontextuell, men ändå alltid där. Hård och mjuk.

Jag vill börja med några frågor jag har haft: Vad är en kvinna och vad kan rymmas i en kvinnlig identitet i ett samhälle som bär på kvinnohat? Vilka möjligheter har hon att beskriva och definiera sin sexualitet, sig själv? Vilka kroppsliga praktiker blir då tillgängliga för henne? Vilka förskjutningar, förändringar händer när hon förskjuter och förändrar språket, orden, kategorierna som hon beskriver sig själv med? Vad är och får en transperson och en transidentitet vara i ett samhälle som hatar transpersoner? Och, slutligen, den kanske absolut vanligaste frågan jag fått av främlingar sedan cirka 2003: om jag ”är kille eller tjej”?

Jag har aldrig känt mig helt hemma i begreppet trans, men alltid känt en stark lojalitet med transrörelsen. Kanske för att jag haft olika erfarenheter av att inte passera i enlighet med vad som förväntats av mig. Med tillhörande konsekvenser. Jag har aldrig riktigt känt mig som mitt tilldelade kön men alltid haft en stark lojalitet med kvinnor. Helt säkert för att jag upplevt de negativa konsekvenserna det kan innebära att läsas som kvinna. Men också erfarenheten av ett amazing systerskap. Jag har alltid sett mig som lesbisk, redan innan jag hade ord för det. Det är delvis en motsägelse. För mig har det ändå varit självklart: jag har alltid älskat kvinnor. Kvinnors kroppar och kvinnors hjärnor. Jag har inget behov av att definiera min sexualitet mer än så. Men jag känner annorlunda kring min könsidentitet.

Så åter till början. Svaret på exakt alla frågor jag inledde med är att jag inte vet. Och detta ”jag vet inte” kanske faktiskt är ett tillräckligt svar. Framförallt är jag trött på att ställa frågorna. Jag har velat prata om strukturer och inte individer. Tänkt mycket på språk men inte att det också rör mig. Glömde att jag faktiskt ändå är en individ, trots allt. Att jag är något mjukt mitt i allt det hårda. Jag har alltid tänkt att en bra grej med att vara människa är förmågan att känna sig som så mycket: så många kön, åldrar, personer, känslor. Det finns en slags frigörande gränslöshet som därför blir tillgänglig för oss. Men det finns trots allt också mer precisa ord för det jag upplever. Jag vill att mitt sätt att göra normkritik ska sluta vara att neka mig själv de orden.

Så. Det här är en krigsförklaring mot alla kategorier. Det här är samtidigt en önskan om fred med dem.

Kanske kan epitetet kvinna få vara gränslöst mycket och därför inkludera mig. Kanske kan epitetet trans få vara gränslöst mycket och därför samtidigt rymma mig. Utifrån detta vill jag fortsätta beskriva mig som kvinna och som lesbisk. Men också som trans, som queer och som icke-binär. Det är möjligen språkliga motsägelser. Men i min kropp och i mitt hjärta känns det rätt och lugnt på platser där det stormat och skavt och gjort ont under en lång tid.

Detta leder mig till följande punkter. De är ingen slutprodukt. Identitet är flytande och föränderligt, kan vara tusen saker parallellt och samtidigt och kanske kommer jag att ändra mig. Men jag måste få vara i min egen process och jag måste få säga detta:

1. Mina pronomen kommer att vara både hon och hen.

2. Jag är en kvinna. Jag är en transperson.

3. Jag vill framöver bli kallad Alex.