”Helheten är alarmerande och det är tydligt att kriget mot flickor är en fortgående process. Något som västerländska och svenska medier i sin iver tycks ha glömt bort är att gestalta fenomenet på ett humanitärt och respektfullt sätt”, skriver Jyothi Svahn.
Nyligen rapporterades att distriktet Uttarkashi i norra Indien, att på tre månader, i 132 byar, inte fötts en enda flicka. Nu har en utredning inletts som ska vara klar inom ett halvår. En rapport från Indiens finansdepartement 2018, har konstaterat ett underskott på 63 miljoner flickor och kvinnor i landet. Selektiva aborter, och att pojkar ges mer omsorg, anges vara bidragande orsaker. Även dowry (hemgift, pengar eller egendom som bruden för in i ett äktenskap) nämnts som orsak till utfallet. Enligt rapporten är snedfördelningen allra störst i delstaterna Punjab och Haryana, där det går 1 200 pojkar på 1 000 flickor bland barn under sju år.
Helheten är alarmerande och det är tydligt att kriget mot flickor är en fortgående process. Något som västerländska och svenska medier i sin iver tycks ha glömt bort är att gestalta fenomenet på ett humanitärt och respektfullt sätt. Instinktivt fastnar rapporteringen vid premisserna att flickorna är ”oönskade”, ”dumpade”, ”övergivna” och ”bortvalda”.
Att det i sig skulle vara en sanning för en 7,5 miljarders befolkning känns både hårt och orättvist. När fenomenet gestaltas på det viset göder medierna ett falskt, exkluderande och rasistiskt narrativ. De glömmer av att det handlar om barn, flickor som systematiskt traumatiseras av statliga, västerländska och familjära intressen.
Faktum är att den här misogyna behandlingen möjliggörs av flertalet faktorer. Fokus bör som i andra offer och förövare-situationer ligga på vad just förövarna bidrar till och framförallt borde stå till svars för. I det här fallet, i en demokratisk stat, möjliggör de att flickor diskrimineras på en väldigt allvarlig nivå.
Ett exempel. År 2015 fick några barnhem i Indien ta emot mängder av flickor efter en hård och statlig kampanj mot abortering av flickor. Vad gjorde barnhemmen med dessa flickor? Barn -och kvinnoministern Maneka Gandhi ansåg det fruktsamt att flickorna kom in och tog chansen att korta kötiderna till bortadoption av just flickor, både internationellt och nationellt. Hennes argumentation var att ”ett barnhem är ingen plats för ett barn”. Här måste vi se till det illa dolda budskapet. Pojkar anses följaktligen vara värda en mer rättssäker adoptionsprocess.
Ett annat illa dolt budskap är de sociala kontrakten som tecknas i tysthet och utom statens räckhåll. I delstaten Maharashtra har indisk media rapporterat om tusentals fattiga kvinnor som genomgår operationer för att ta bort sina livmödrar för att kunna jobba på sockerrörsfälten. Här anges att menstruationen hindrar kvinnor från att jobba. Den som missar att jobba till följd av menstruation, bötfälls. Här är orsaken en kombination av faktorer, en arbetsgivares girighet, en makes rädsla för att få flickor och en familjs sista halmstrå till försörjning.
När vita och västerländska barn har en hotbild mot sig representeras de med en respektfull och god ton. Man går inte in och äventyrar deras mentala hälsa genom att tilldela dem skadliga epitet. Ett exempel är fallet med den lilla flickan som försvann i Portugal, 2007, Madeleine McCann.
Inte någonstans nämns det att hon skulle vara oönskad fastän hon likt indiska flickor försvunnit spårlöst. Här är premissen en ambition att förhålla sig sakligt och återkommande låta föräldrarna komma till tals med sin förtvivlan. Detsamma borde gälla för Indiens alla försvunna flickor. Likt Madeleine McCann är de också enormt saknade.
