Rita Segato blev mottagen som en rockstjärna i Montevideo. Hon blev utnämnd till hedersgäst i Montevideos stadshus och fick ett tjusigt diplom. En ung publik på nära tusen personer väntade på henne sedan flera timmar. Nyligen var det Angela Davis som också blev stadens illustra besökare.

Jag får en liten stund i korridoren när hon kommer gående med Lilian Celiberti, gammal fängelsekamrat till mig och koordinator för en av Latinamerikas äldsta feministiskt kollektiv, Cotidiano mujer. Cotidiano är numera ett nätverk och en podcast som sänds varje söndag, tidigare var de en papperstidning men numera har de tagit steget in i det digitala rummet.

Det är de som står som arrangörer för dessa tre dagar av feministisk diskussion med ett spretigt program av samtal och workshops. Om kollektiva bostäder, klimatförändringen, politiska verktyg för att skydda kvinnliga journalister, gräsrotsekonomi, med mera. De försöker driva en latinamerikansk feminism som använder ett eget språk och som ser kontinentens särprägel.

Mångfalden i Amazonas

Rita Segato är socialantropolog, utbildade sig på Irland och i Argentina. Hon har specialiserat sig på etnisk musik och har arbetat med flera urfolk i både Argentina och Brasilien. Hon har forskat i dans och musikinstrument från tiden före erövringen av Amerika. ”Musiken och språket hör samman, man måste forska i dem innan de försvinner. Det är många hotade språk som kommer att dö ut när den sista som talar dör ut. Det är därför det är så viktigt att skydda Amazonasområdets mångfald.

Men det som hon har blivit speciellt känd för är hennes engagemang i våldet mot kvinnor.
Hon har skrivit en bok om Ciudad Juarez, en stad känd för det stora antalet mord på kvinnor och flickor. Segato besökte staden 2004 i samband med ett symposium. Hon fick lämna staden efter fyra dagar eftersom hennes värdar ansåg att hon var inte säker i staden. Kabel-tv-signalen stängdes av när hon skulle börja sitt tal, censuren mot hennes närvaro var tydlig.

– Ciudad Juarez är en plats där den vilda kapitalismen visar sig naken i hela sitt brutalitet. Mord på kvinnorna följer mönster som man känner igen från andra situationer, kvinnorna används som metaforer, som transporter, som rökridåer som döljer den infama exploateringen av dessa arbetare som är fastklämda i gränsen mellan USA och Mexiko. Flera modiga journalister har arbetat länge med olika hypoteser, från knarkbaroners initiationsriter till den amerikanska porrindustrins behov av offer till deras ”snuff movies”, filmer där barn och flickor våldtas, torteras och till och med dödas framför kameror. Lydia Cacho har avslöjat mycket av detta och det var en av de sakerna som hon hotats till livet och kidnappats för.

Segato har arbetat i brasilianska fängelser och intervjuat flera våldtäktsmän, hon letar efter mönster och strukturer, en berättelse, ett narrativ som förklarar sammanhang och inramning.

Är alla våldtäktsmän psykopater?, undrar jag.

– Visst inte, många män uttrycker sin frustration genom våldet mot kvinnor och barn. De lever prekärt, det finns inga jobb, ingen trygghet, då blir det naturligt för dem att hämnas, att agera mot de svaga, mot de som inte kan försvara sig.

– Det finns ett våld som genomsyrar samhället men som inte ses som brott, fotbollsvåldet, den som inte respekterar grannens tvättider, den som slänger sopporna på gatorna, den som ser de fattiga som latmaskar som inte tar itu med sina liv, den som kör bil utan hänsyn till regler, det finns en eskalering av våld som ofta gör män arga och maktlösa. Staten kan inte längre garantera den enskildes rätt till jobb och bostad och det blir ett vakuum där den starkes rätt blir den som styr.

Pluralistisk feminism

– Vi har krig som gemensam nämnare nu i hela världen, alla länder tillverkar vapen och alla vapen säljs både officiellt och inte officiellt, vapen smugglas, vi ser en ökning av skjutningar av civila, drönare som fäller bomber, vi lever i en våldsam värld där individens våld reflekterar samhällets våld.

– Patriarkatet handlar inte enbart om kvinnor utan om män också. De förtrycks och förnedras med, vi är alla offer. Det är systemet som dödar, inte individerna. Det är bara en förklaringsmodell ingenting som ska upprepas som mantra eller som en sanning. Vi försöker bara att förstå.

– Och jag är kritisk mot feminismen också, vi har låtit oss förföras av patriarkatets diskurs och vi har skapat fickor av identitet, svarta, urfolk, hbtq, men vi har inte förändrat verkligheten. Vi måste få feminismen att bli pluralistisk och att acceptera nyanser och olika ståndpunkter, vi kan inte bli lika hegemomiska och monolitiska som patriarkatet.

Hon berättar för mig att hennes livskamrat är också antropolog och umgås med kolleger. En gång blev han tillfrågad om vem var han gift med. Han sade: ”Rita Segato”. ”Vad? Lever hon?”, utropade flera som satt vid bordet. De flesta hade läst hennes böcker och sett intervjuer med henne men tagit för givet att hon inte längre fanns i livet.

Rita Segatos öppna svar ger inte lösningar men hjälper att förstå sammanhang och hitta kollektiva sätt att skydda de svagaste av oss.

Rita Segato togs emot som en rockstjärna i ett fullsatt stadshus i Montevideo, Uruguay.