”Både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har mycket att jobba med när det gäller att synliggöra en bredare – och sann – bild av Sveriges klassamhälle”, skriver Farida Al-Abani (Fi) i ett inlägg riktat till Daniel Suhonen, socialdemokratisk debattör, författare och chef för den fackliga tankesmedjan Katalys.
Jag har sett dokumentären om Mattias Karlsson och jag har läst Daniel Suhonens ledare i Aftonbladet om Karlsson. Jag kan inte säga att jag känner igen mig i någon av er. Jag kan inte heller se mig själv varken i dagens socialdemokrati eller i Sverigedemokraterna.
Daniel Suhonen, så här är det. Klassanalysen som du framvisar i artikeln representerar det som många av oss tröttnat på. Analysen som görs är snäv och den utelämnar så mycket. Den saknar en klassolidaritet som många längtar efter.
Du talar om/till arbetarklassgrabben som om han vore den enda bilden av svensk arbetarklass i dag. Detta är häpnadsväckande med tanke på att din tankesmedja Katalys för ett år sedan släppte den viktiga rapporten Klassamhällets rasifiering i arbetslivet av Anders Neergaard. Jag bjöds in på lanseringsseminariet för att kommentera. Rapporten framhåller följande:
”Att förstå klasstruktur utan att förstå betydelsen av patriarkat och könsrelationer såväl som rasism och rasifierade relationer försvårar inte bara kampen mot sexism och rasism, utan även kampen mot klassamhället och dess ojämlikheter. […] Den svenska arbetarklassen är i dag överrepresenterad av rasifierade och kvinnor. Det gör det nödvändigt med, och skapar möjligheter för, en kamp mot olika förtryck. Men det förutsätter att vi är beredda att förstå vem som utgör arbetarklassen i dag.”
Mot denna bakgrund är det förbluffande att du inte lyfter rasism och migration när du talar om SD. Inte heller nämns deras eller högerns aggressiva anti-feminism. Detta misstag gör du och många med dig. Gång på gång. Vi är helt överens om behovet av en modern klassmedveten arbetarrörelse, men var är de övriga analyserna, var är helheten?
Vad jag såg i dokumentären om Mattias Karlsson var ett desperat parti som gör allt för att få halmdockor att upplevas som tunga statyer. Jag såg ett parti som styrs av några få män men där de säger sig vara partiet som står upp för kvinnor. Vilka kvinnor undrar jag? De syntes inte särskilt mycket i dokumentären. Ett parti som talar om förorten och bygger en förortsgrupp, en strategi för att vinna väljare men inte för att förändra livsförutsättningarna för förortsbor. De många organisationer som representerar förorten i civilsamhället presenterar nämligen helt andra krav än de som SD driver.
I och med att S sedan förra valet varit del av denna rasistiska normalisering och synen på människor på flykt så borde det kanske inte förvåna mig att du inte ser den rasifierade arbetarklassen. Både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin har mycket att jobba med när det gäller att synliggöra en bredare – och sann – bild av Sveriges klassamhälle.
De allra flesta ekonomiska reformer som både Katalys, Reformisterna och du som ledarskribent efterlyser finns hos Feministiskt initiativ. Skillnaden är att vi kopplar ihop dessa med inkluderande maktanalyser som ser helheten.
Du skriver: ”Filmen går rätt in”. Rätt in var undrar jag? Jag ser filmen och blir mest förskräckt över normaliseringen och tänker på alla rasifierade som funderar på att flytta från Sverige. Jag ser mig själv i dem.
Jag ser mig själv i det som poeten Athena Farrokhzad skriver på Facebook om artikeln: ”Jag drömmer inte om mycket. Men jag drömmer om den dag när vänstern börjar läsa sina egna rapporter, slutar svika den svenska arbetarklassen genom att identifiera sig med fascistiska ideologer och istället adresserar dess kamp baserat på en analys av dess faktiska sammansättning och livsvillkor.”
