”Det är exakt 30 år sedan Berlinmuren föll och ingen kunde förutspå det skeendet. Något nytt oförutspått måste nu ske. Vi har knappt tre år på oss”, skriver Sandra Dahlén och beklagar behovet av att drömma om att få fortsätta drömma med Elise Ottosen-Jensen.
Jag har börjat skriva på flera roliga texter, exempelvis en om hur stark och tålig slidan är, och en text om vad knasiga vi är i parrelationer – en typ av texter jag älskar att skriva och som brukar uppskattas av läsare. Men jag gör en Athena (Farrokhzad i sommarpratet 2014) och lägger det roliga och vackra åt sidan för att ta upp annat som är tråkigare men akut viktigare. För om knappt tre år är det val och då är det mycket troligt att vi har SD i regeringen.
Utsatta minoriteter, allierade och feminister har länge i sin vardag känt av SD:s politik och kopplingar till forum som ökar våldet och misstron mot demokrati. En politik med forum som gör att öppna nazister och fascister vädrar morgonluft. Vi har länge fått leva med den hårdnande tonen. Avdragna sjalar. Hatbrotten som ökar. Hetsen mot fattiga. Judisk förening som får lägga ner. Hbtq-vänliga samlingsplatser som får påhälsningar och hot. Föreningar och personer som inte kan vistas på politikerveckan. Nazister på våra torg. 8 mars-demonstrationen som blev attackerad. Uppvigling och brott via nätet. Abortseminarium som fick avbrytas på grund av inkastad molotovcocktail. Antirasistiskt seminarium som fick avbrytas på grund av fascistisk närvaro. Terrordåd i Trollhättan och Malmö. Förintelseöverlevare som uttalar sig om att de känner igen utvecklingen, de har varit med om det här förut.
Utsatta minoriteter har välutvecklade känselspröt som känner när tsunamin är på väg. När är det dags att dra sig upp i bergen? Redan för ett par år sedan hörde jag förvånansvärt många som berättade att de hade kollat upp möjligheten att migrera till Kanada.
Så denna gång blir det tyvärr inte en text om den tåliga slidan eller knasigheter i parrelationer. För nu vill jag skriva om att när den stora massan väl känner av fascismen i vardagen kan det vara för sent att vända den mörka skutan. Demokrati kräver stort underhåll för att fungera och inte bli en historisk parentes. Men nu handlar det inte om att utveckla den utan om att försvara den otillräckliga demokratin som redan finns.
”Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, njutning och ömhet.”
Så sade en gång RFSU:s grundare Ottar, Elise Ottesen-Jensen, och vi är många som fortfarande drömmer med henne. Jag vill bara drömma om sex och en bättre värld men om fyra år är det fullt möjligt att SD suttit ett år i regeringen. Vi vet vad de vill och vad liknande partier runt om i världen gör när de hamnar i regeringsställning.
Om fyra år är det fullt möjligt att vi inte bara drömmer framåt med Ottar utan också drömmer bakåt om det vi har nu – om fri media och presstöd. En stark yttrandefrihet. Vi kan komma att drömma bakåt till en tid då rasistiska utspel fortfarande möttes av offentligt motstånd. Vi kan komma att drömma om en mindre brutal poliskår. En jämställdhetsminister istället för familjeminister. En klimatpolitik, om än otillräcklig.
Och vi kan komma att drömma oss tillbaka till föreningsstöd och anställda på antirasistiska och sexualpolitiska organisationer. Trygga samlingsplatser. En bred politik mot mäns våld mot kvinnor. Otillräckliga mångfaldssatsningar. Vi kan komma att drömma om en internationellt sett extraordinär politisk öppenhet som gjorde Almedalsveckan möjlig. Vi kommer drömma om den trots dess elitism och bubbeldrickande ryggdunkar. Och skolan som behövde arbeta mot diskriminering, men som inte alltid gjorde det. En aktiv jämställdhetspolitik oavsett färg på regering. Och en hel del kunde försörja sig som genusforskare.
Vi kan komma att drömma oss tillbaka till en stat som ändå försökte ta mänskliga rättigheter på allvar i lagstiftning, retorik och fördelning av resurser. En parlamentarisk demokrati som någorlunda fungerade. Gemensamma drömmar för både liberaler, röda och gröna.
Jag vill inte drömma om hur vi har det nu.
De etablerade partierna har inte kunnat svänga opinionen och våldet. Fi som profilerar sig feministiskt och antirasistiskt har inte fått förtroende från Sveriges feminister och antirasister att sitta i vare sig svenskt eller europeiskt parlament. Jag hoppas vid min gud att det pågår en bred tyst febril aktivitet med tydligt fokus på nästa val som jag inte märker av. En kraftsamling för demokratin.
Det är exakt 30 år sedan Berlinmuren föll och ingen kunde förutspå det skeendet. Något nytt oförutspått måste nu ske. Vi har knappt tre år på oss. Civilsamhälle, partipolitik, fack, media, näringsliv, konstnärer, forskare och enskilda. Nya allianser och idéer. Intensifierade och nya aktiviteter. Vi har knappt tre år på oss.
