Frågan om hur debatten ser ut på nätet är större än en enskild lagstiftning, skriver Jytte Guteland (S), som röstade ja till EU-direktivet om digital upphovsrätt, och fick ta emot hat och hot från unga män som säger sig företräda folkviljan, medan andra röt ifrån mot vidrigheter trots att de hade en annan uppfattning.
Förra veckan röstade vi i Europaparlamentet om den digitala upphovsrätten. Jag valde att stå upp mot de digitala nätjättarna och för kulturarbetarnas rättigheter. För mig var det viktigt att innan jag slutgiltigt bestämde mig, försäkra mig om att lagstiftningen verkligen tar sikte på de stora kommersiella aktörerna och inte på små plattformar eller användare.
Vi har i Europaparlamentet kämpat för att få in skrivningar som stärker användarnas rättigheter – att exempelvis överklaga hos oberoende instans vid situationer som om ett stort företag som exempelvis Facebook plockar ner bilder eller filmer utan att ha lagstöd, dessa rättigheter finns inte i dag. När vi nu i veckan skulle rösta innehöll överenskommelsen så viktiga rättigheter för kultursektorn och markerade samtidigt tydligt användarnas rättigheter samtidigt som den tar sikte på att komma åt de stora, ofta amerikanska bolag, som just nu roffar åt sig enorma vinster på användarnas och kulturarbetarnas bekostnad.
Den som vill läsa mer om hur jag resonerade i detta ämne kan gärna läsa min och Marita Ulvskogs debattartikel i Svenska dagbladet. Men nu vill jag skriva några rader om debatten som florerade just på nätet med anledning av beslutet från Europaparlamentet. Jag visste att den kunde bli obehaglig, men det är ändå svårt att förbereda sig på de vidrigheter som vissa debattörer anser sig ha rätt att vräka ur sig.
Temat på sociala plattformar som Twitter var ofta att vi som stod på kulturarbetarnas sida var köpta, samtidigt som de som stod på Googles sida (sic!) stod för förstånd och folklighet. I debatten fick jag möta mycket hat och hot från många av de unga män som sa sig företräda folkviljan. Jag oroas både över den demokratiska aspekten i att flera pressar oss politiker med hat, men också såklart över att vissa farliga individer kan finnas med i mobben.
Många har sagt det länge. Men den här frågan, om hur debatten ser ut på nätet, är större än en enskild lagstiftning. Några av mina kollegor skrev till debattörer som var hatiska i sina inlägg och i sina mejl, med en vädjan om att de måste lugna sig eftersom tonen skrämmer och är farlig. De fick också svar från några enskilda som ångrade sig och inte hade förstått. Andra individer som skriver regelrätta hot måste förstås polisanmälas.
En stor del av de grova debattinläggen innehåller också kvinnohat och när jag läser dem så tänker jag på #metoo och Josefin Nilsson samt alla de kvinnor som utstår trakasserier och hot i vardagen. Detta då flera av män som i veckans debatt om upphovsrätten använde kvinnoförnedrande uttryck i debatten, också ville göra en poäng av att de stod för den unga generationens vilja.
Det skrämmer i så fall. Jag tror dock inte att de har rätt, jag ser tvärtom en ung generation som är mycket mer medvetna om könsstrukturer och könsorättvisor än vad min generation är. Jag tror dock att vi nu ser en mer polariserad generation, inte minst mellan män och kvinnor. Min politiska slutsats är självklar, vi måste fortsätta driva på för en feministisk politik på alla politiska nivåer. Det fanns killar i debatten som inte delade min åsikt, men som ändå röt ifrån mot debattonen.
Dessa killar gjorde en viktig insats. De visar modet att gå emot, till stöd för demokratiska rättigheter. Jag kommer aldrig sluta tro att vi kan få bort kvinnohatet från samhället. Vi ska fostra våra barn att respektera varandra och aldrig ge upp vår dröm om frihet från förtryck.
