Jamaica Kincaid skriver underbara korta romaner om orättvisor och motstånd skildrat från ett kvinnoperspektiv. Hon brukar beskrivas som Karibiens bästa och viktigaste författare, konstaterar Christin Sandberg som har läst Jamaica Kincaids böcker översatta till svenska. I september kommer hon till Bokmässan i Göteborg.
Jamaica Kincaid föddes 1949 på den lilla ön Antigua och Barbuda i Västindien och gick i engelsk skola, eftersom Antigua då var en brittisk koloni. Vid 16 års ålder skickade hennes mamma iväg henne till New York där hon skulle arbeta som au pair och hembiträde. Sedan dess är hon bosatt i USA.
Hennes barndoms ö, relationen till modern och hennes kompromisslöshet ligger alla till grund för hennes författarskap.
I den fantastiska barndomsskildringen Annie John och i romanen Lucy, som handlar om den första tiden i New York, finns många självbiografiska inslag. I den första om Annie John beskrivs en kärleksfull uppväxt i närheten av modern, som Annie dyrkar, i alla fall fram tills mensen kommer, då modern distanserar sig från dottern. Sprickan som uppstår mellan dem fördjupas med tiden fram till uppbrottet, då Annie lämnar ön och hemmet för första gången för att aldrig återvända.
Det är en uppväxt, som präglas av starka sociala konventioner. Hur en flicka och senare ”mogen” flicka ska uppfostras och bete sig. Men det hindrar inte den intelligenta Annie John från att bli en självrådig ung kvinna som tidigt bestämmer sig för att ta livet i egna händer.
I boken Lucy skildrar Kincaid maktrelationer genom tiden som au pair och hembiträde hos familjen i New York. Välviljan som den vita välbeställda modern i familjen uppvisar mot den unga Lucy är ömkansvärd och synliggör det bråddjup som råder mellan dem och omöjliggör en djupare relation. Alla försök till trots.
Lucy försöker beskriva det absurda i att hon under skoltiden tvingades lära sig brittiska dikter med ett innehåll som för henne var helt främmande och inte hade något med den levda verkligheten på Antigua att göra.
”Mariah, fattar du att jag var tvungen att lära mig en hel lång dikt utantill vid tio års ålder, en dikt som handlade om några blommor som jag själv inte skulle få se förrän jag fyllt nitton?” (ur Lucy)
Men de kan inte mötas.
”Där hon såg vackra blommor, där såg jag sorg och bitterhet. En och samma syn kunde få våra ögon att tåras, men våra tårar hade olika smak.” (ur Lucy)
Jamaica Kincaid hette som liten Elaine Potter Richardson och bytte namn för att distansera sig från familjen, som inte stöttade hennes yrkesval, och för att undvika ett eventuellt misslyckande i deras namn. Något misslyckande blir det dock aldrig. Kincaid tar sig envist vidare från den första erfarenheten i New York. Hon börjar studera fotografering, och skriver.
Genom en bekant får hon en plats på prestigefyllda New Yorker, där hon skrev för Talk of the town-sektionen. Hennes första läsare blir den mångåriga redaktören (1952-1987) William Shawn, som uppmuntrar henne att fortsätta precis så som hon börjat.
Kincaid har sedan dess både hyllats och fått mycket kritik, framför allt för att vara för arg, men hon har aldrig kompromissat med sin stil. Hon skriver bara för att hon måste, och bryr sig egentligen inte om vad läsaren vill ha.
I nästan allt jag läser om Jamaica Kincaid återkommer frågan om ilskan. Varför hon är så arg när hon skriver, eller varför många har valt att uppfatta henne som så arg.
Själv menar hon att anledningen till att hon ideligen får höra det är på grund av att hon är svart och kvinna. Ibland avfärdas till och med ilskan på grund av att hon är just kvinna och svart.
Kincaid har i flera intervjuer sagt att många i själva verket är rädda för ilska, det vill säga att någon är arg, just för att det kanske finns fog för att vara arg. Att ilskan helt enkelt är motiverad.
Som i boken En liten plats – en uppfriskande uppgörelse med kolonialismen och den globala turismen. Turisterna beskrivs som efterföljare till kolonisatörerna. Det nedärvda korrupta styret på födelseplatsen Antigua beskrivs som en logisk följd av det brittiska kolonialstyret. Hon attackerar även det undersköna Schweiz, vars rikedom bygger på en modell av skatteparadis där smutsiga drog- och blodpengar tvättas, bland annat från Antigua, utan att någon blinkar.
Men i flera av de andra böckerna finns en annan typ av inbyggd ilska i huvudpersonerna, vilket är själva motorn i dem. Ilskan är där en naturlig kraft, och utgör ett slags motstånd mot de svårigheter som karaktärerna möter i livet, vilket är helt nödvändigt för händelseförloppet och för att huvudpersonen ska ta sig vidare ut ur och bort från de livsomständigheter som hon befinner sig i.
I böckerna Annie John, Lucy och Min mors självbiografi är det ilskan, den inneboende drivkraften, som föds och byggs upp i huvudpersonen, som alltid skildras i jag-form, som driver henne framåt att göra det hon gör och bli den hon blir. Det är erfarenheterna som bokens jag genomlever som formar henne.
Flickan, kvinnan som är huvudperson är alltid en överlevare. Hon är också en livsnjutare, en person som tycker om sig själv, ger sig själv njutning och tar för sig. Som i citatet: ”Vad vi kallar romantik är en avledning från något sannare, vilket är livet.”
Kincaids böcker borde vara självklar läsning för alla tonårstjejer.
Hennes delvis självbiografiska böcker Annie John och Lucy påminner mig om Doris Lessings böcker om Martha Quest, även de självbiografiska, och Nancy-trilogin av Elsie Johansson. I alla fall om den stämning jag hamnar i när jag läser.
Med kvinnor i fokus skriver Kincaid fram orättvisor och många år av lager av förtryck och motstånd i sina utmärkta beskrivningar av vardagslivet. Läsningen ger både en känsla av något befriande och stärkande på samma gång.
Jag uppskattar också att det är skildringar bortom materialismens tidevarv.
I en intervju i Guernica 2013 sade Kincaid såhär om att ha mycket saker:
– Vi skyddar vår skit, och vi dödar många människor så vi kan ha många saker våra barn kan kasta ut när vi dör. Det är sorgligt.
Jag kan bara nicka instämmande.
Den 25 maj 2019 fyllde Kincaid 70 år. Hon är bosatt i delstaten Vermont i USA. När hon inte skriver, eller undervisar som professor i litteratur och kreativt skrivande vid Harvard universitetet, ägnar hon sig åt trädgårdsarbete – en stor passion som hon även skrivit om.
I september gästar hon Bokmässan i Göteborg.
