Barnkonventionen, FN:s konvention om barnens rättigheter, har i dag ratificerats av alla länder i världen förutom USA. Alla andra länder har förbundit sig att följa reglerna – varje barn ska respekteras som en egen individ, inte som föräldrars eller andra vuxnas egendomar.

I Sverige är vi nu på väg att gå steget längre och göra Barnkonventionen till svensk lag. Sommaren 2018 röstade riksdagen äntligen ja och 1 januari 2020 blir det verklighet. Andra relevanta lagar ska också anpassas till barnkonventionen. Med det kommer ett större ansvar och skyldighet att i varje beslut respektera varje barns lika rättigheter. Så många av de frågor vi slagits för i decennier har ett barnperspektiv, det här kommer stärka de frågorna.

Alla barn har rätt till ett hem, det är de allra flesta politiker överens om. Ändå har vräkningarna av barnfamiljer inte minskat i Sverige, tvärtom ökar de. Allt fler redan mycket utsatta barnfamiljer, de som redan kämpar allra hårdast, väldigt ofta ensamstående mammor, vräks för att de inte klarar att betala nästa hyra. Den här trenden måste brytas, vi måste stoppa vräkningarna som sliter upp barn från deras hem, från skola, vänner och grundläggande trygghet.

Vi är också överens om att barn till varje pris ska skyddas från hot och våld. Att som barn bevittna våld i hemmet är också att vara utsatt för ett brott, här brister tyvärr ofta skyddsnätet. Det är en fråga jag kämpat länge med, att dessa barn ska synliggöras. Att bevittna våld är att uppleva våld, alltså att vara utsatt för ett övergrepp, det är oacceptabelt, ändå glöms de här barnen så ofta, de har inte fått brottsofferstatus eller det skydd de behöver och förtjänar.

Barn som tvingas bo i ett skyddat boende har också rätt till stöd. Till exempel är kommunerna skyldiga att erbjuda barn i skyddat boende en plats i förskola och skola. Årliga undersökningar från Unizon visar dock att många kommuner inte ens förstått att det är deras ansvar och insatserna är ofta mycket bristfälliga.

Att utgå från barnkonventionen är att sätta barnet först. Det innebär också att barns rätt till sina föräldrar måste gå före föräldrars rätt till sina barn. Den som utsätter sina barn för övergrepp, hot eller våld, ska inte ha någon självklar rätt till vårdnad om sina barn. Ändå läser vi om och om igen om bisarra rättsfall där barns välmående prioriterats ner, där de tvingats umgås med eller bo hos våldsamma föräldrar mot sin vilja.

Vi står inför ett EU-val. Vi måste påminna om vem som står på vilken sida. I EU finns inte Alliansen, M och KD tillhör sedan länge ett uttalat konservativt block, familj före individ är deras ledord, traditionell kärnfamilj är deras prioritet. Att värna familjen kan låta fint, men det är det inte när det görs på bekostnad av alla andra former av familjekonstellationer och i många fall mot både kvinnors och barns frihet och självbestämmande.

KD har, precis som SD, i EU bland annat röstat emot förslag om att erkänna en större mångfald av familjer, som samkönade par, familjer med bara en förälder, bonusfamiljer och så vidare. Att inte erkänna alla typer av familjer är diskriminering mot miljontals EU-medborgare och deras familjer. För oss är familjen viktig, men alla former av familjer ska värnas och respekteras och minsta enhet är inte familj utan individen. Varje individs frihet och liv ska respekteras.