Under hösten har ett nytt konstprojekt tagit form innanför Botkyrka konsthalls salar som initierades av konstnären Nachla Libre. Detta med viljan att skapa gränsöverskridande samtal inom olika konstfält och samtidigt ett utrymme för icke-vita konstnärer som tillåts att bara vara konstnärer och prata om sin konst.

Genom konstprojektet Art talks skapas ett rum för samtal, möten och reflektioner kring vår samtid med konsten som utgångspunkt. Art talks utformning utgår utifrån en talkshow där Nachla Libre intar rummet med sin lila power suit och engagerar både åhörare och sina inbjudna gäster.

Art talks handlar om att hitta en balans. Oftast förväntas icke-vita konstnärer ge och stå till svars i vissa samhällsdebatter eller utvecklingsfrågor, på premisser de själva inte väljer. Vilka konstnärer får bara prata om sin konst och inte politiseras utifrån vilka de är? Givetvis är Art talks även en plattform som samtalar om den nutid vi lever i, utifrån fyra olika samtal som speglar samhällsfrågor inom konsten.

– Jag ville öppna ett utrymme där icke-vita konstnärer får vara konstnärer, en plattform där de får uttrycka sig om sin konst. Om du vill fokusera på att prata hur du älskar neon blått då ska du få det utrymmet. Sedan om vi hoppar från det till att diskutera vad hashtags gör med fotografin i vår tid så är det också okej. Jag vill ge utrymme för båda sakerna, men kanske mest det konstnärliga, uttrycker Nachla Libre och menar att det är den balansen hon är ute efter i sina talkshows.

Jag träffade Nachla Libre för att få en inblick i den konstnärliga metoden som användes för att diskutera de olika teman hon valde.

Hur började idén med Art talks?

– Jag har alltid tänkt att på att jag någon dag skulle ha en talkshow. Jag har programlett förut under min tid på Sveriges radio för tio år sedan. Det har alltid varit med mig, att jag ska på något sätt ska jobba med konceptet talkshow i mina projekt. Det hände aldrig riktigt. Även under min tid på Revolution poetry pratade vi om att jag ville göra någonting där vi skulle intervjua poeter med fokus på deras berättelser och vilka de var.

– Det blev aldrig av, men det var en idé som jag gick runt och tänkte på. När Botkyrka Konsthall erbjöd mig en deltids tjänst på 25 procent tänkte jag på att jag gärna ville bidra på något sätt och skapa någonting. Efter ett samtal med konsthallschefen Miriam Andersson-Blecher, sa jag att jag ville ha en talkshow. Idén uppkom igen och jag bestämde mig att utveckla konceptet. Jag pitchade hela paketet och Miriam gillade det och så gick vi vidare.

Hur har urvalet sett ut gällande de inbjudna?

– Det är svårt att välja ut för det finns så mycket bra människor där ute. När man har jobbat inom konst och kultur, som jag har gjort nu i ungefär tio år, lär man känna så många fina och talangfulla personer. Jag har plockat på mig en ryggsäck med olika kompetenser. Det finns många människor som jag uppskattar och som jag ser upp till, samt som jag tycker är fantastiska aktörer inom fältet. Men jag har gått mycket på magkänsla och försökt balansera med det rationella tänket: Vad passar inom vilket ämne? För jag har verkligen delat upp det inom olika ämnen och tagit in och försökt balansera det med personernas personligheter, uttryck och vad de gör, för att få en blandning av människor.

Vilka tankar hade du med de teman som du har valt?

– Dels så är jag multidisciplinär som konstnär så jag gör väldigt många olika saker och är intresserad av väldigt många olika saker. Jag tycker om att utforska olika fält även om jag inte är ett proffs på det. Jag tror att det har handlat mycket om att utgå ifrån mig själv också. Vad är jag intresserad av att prata om, att uttrycka och att göra? Vilka ämnen känns akuta för mig att utforska? Så har egentligen ämnena fötts. Det första temat var väldigt brett: Konst och motstånd. Och då valde jag konstnärer som jag vet har en samhällskildrande blick. De tänker mycket på samhällsfrågor, att skapa en förändring, att jobba med representation och att på något sett lyfta röster som marginaliseras.

– Ämnena har också växt ur ett intresse men jag har också tänkt på vilka aktörer är intressanta. Vilka finns, och vad är de proffs på eller fantastiska på? Varje samtal har haft ett fokus som är konst, så finns det även ett annat ämne under samtalet som exempelvis motstånd. Det andra samtalstemat var om fotografi och hashtags. Vi samtalade om fotografi men vi lyfte även fotografin i en nutid som är extremt teknologisk, där sociala medier har gjort att fotografi har blivit demokratiserat och tillgängligt. Därav vikten att ha ett samhällsfokus tillsammans med ett konstfokus.

Hur ser du på din roll utifrån vilka du bjuder in, Vilket ansvar känner du att du har utifrån din position?

– Jag har jobbat i många år med att försöka lyfta de röster som inte ges lika mycket plats eller ges plats överhuvudtaget inom kulturfältet. För mig har det alltid varit lika viktigt att tänka på att lyfta, ge plats, att stärka och att öppna upp rum. Jag vill bidra med att skapa nya plattformar där människor kan mötas och ges möjlighet. Där en får utrymmet att få vara den man är. Jag vet att det kanske låter jättepoetiskt, men på riktigt – när kommer vi till rum där vi bara kan få slappna av och känna oss trygga och bara få vara konstutövare som icke-vita? Det händer inte ofta. Så jag tänker mycket på det, det är en genomgående tanke och egentligen en ideologisk tanke som jag fört med mig i allt jag gör och jag känner ett ansvar för. För ju mer makt du införskaffar desto mer ansvar behöver du ta.

Vad hoppas du få ut av samtalen?

– Om vi bara utgår ifrån mig själv som konstnär och poet vill jag alltid lära mig nya saker. Jag älskar nya möten och tycker om att höra människors berättelser. Jag gillar det intima och att skapa en form av ett tryggt rum där vi bara kan utbyta idéer och tankar. Där det finns rum för att skapa en vardagsrumskänsla. Det har också varit genomgående i mitt arbete tidigare, jag vill alltid skapa en intim känsla. Även om det finns 800 människor i en publik så siktar jag alltid på att skapa en vardagsrumskänsla: där alla känner sig hemma, där alla som kommer känner sig inkluderade och trygga och bara kan slappna av – ok jag är hemma, det är lugnt. Om någon vill ställa sig upp och ropa då ska man kunna göra det, för att man är hemma. Det är nog det jag hoppas få ut, att skapa en fin och skön stämning. En avslappnad stämning där vi kan diskutera allt ifrån intellektuella frågor till mer filosofiska frågor till mer estetiska frågor – där allting möts på samma plats. Jag vill få fram berättelserna, höra berättelserna. Det finns något så magiskt med att få privilegiet att kunna sitta i det här rummet med de här fantastiska människorna och få ta del av deras historier. Jag hoppas främst på att nå unga, unga vuxna, icke-vita vuxna personer som är intresserade eller nyfikna överlag kring konst.

Vad händer framöver?

– Jag har tänkt på möjligheterna att röra mig med den här talkshowen i andra konstrum, det hade varit intressant och kul att vara i olika miljöer och se. Pratat lite med min chef om att det är ett koncept som skulle kunna existera på andra platser och jag är inte alls stängd för det. Tvärtom jag tycker att det är kul, jag gillar att röra på mig, jag är en väldigt ambulerande person. Det är klart att en alltid påverkas av den miljö man är i, men mitt mål har alltid varit att också att få människor att komma till rum som man inte brukar röra sig i.

– Jag vet att komma till en konsthall eller en vit kub kan kännas långt ifrån men jag vill att den distansen ej skall existera. För mig har det tagit tid att
komma nära de rummen och kan än idag känna att de är svåra att röra sig mot och i.

– Men att samarbeta med Botkyrka konsthall kändes bra. Jag kan relatera till konsten,
jag kan relatera till människorna som kommer, jag relaterar till det utanför själva
konsthallen. Jag vill också inflika att jag är konstnär och jag relaterar till
konstutrymmet på ett sätt nu som jag kanske inte gjorde innan. Det handlar också att
man införskaffar sig privilegier och blir van med en miljö.

– Tänker också att det är relevant att hela tiden prata om vad som föregår kring oss
som skapande personer. Vi konstnärer lever inte i en egen estetisk bubbla som ingen
kan få tillgång till. Vi behöver se vad som händer runt omkring oss. Många av oss icke vita konstnärer kommer inte undan med det, det är i vårt ansikte hela tiden. Vi lever
också i en tidsålder just nu som är alarmerande. Det förs ett krig mot konsten och
kulturen, vi måste också vara aktiva i samhället som samhällsmedborgare. Att få
möjligheten att uttrycka sig och tala via sin konst är väldigt viktigt – något som jag har
fokuserat mycket på i de här fyra samtalen.

Invänta stordåd

Art talks blir en plats som tillåter en att luta sig tillbaka och där vi vågar lita på konsten som en metodisk kraft att landa i de röster som uttrycker sig konstnärligt.
Det mäktiga med Art talks är hur Nachla Libre jobbar aktivt med att synliggöra de olika villkoren för att få vara en konstnär. Samtidigt finns det en medvetenhet gällande det privilegium som finns i att bara få vara en konstnär. Art talks handlar inte bara om att få en underhållande stund, utan främst om hur vi genom samtal kan omdefiniera premisserna för hur ett konstnärligt samtal kan se ut.

Konstsamtal som koncept landar tyvärr oftast i samtal som förs mellan få individer för få individer. Även om det finns en vilja att inkludera och att öppna upp samtalet för en bredare publik inom konstfältet lyckas få skapa den stämning som Nachla Libre har lyckats skapa med Art talks. Nachla Libre skapar ett rum med en känsla av tillgänglighet i all dess mening, som blir den bärande faktorn i samtalen.

Du behöver inte vara en van konstbesökare för att känna att du kan bidra i samtalet, vilket är en väldigt sällsynt känsla för många under konstsamtal. Här får vi en känsla av att konsten blir en naturlig del i samhällsdebatter där tröskeln inte är för hög för att känna sig delaktig. Vi bör alla ivrigt följa den här utvecklingen och invänta stordåd ifrån Art talk talkshow-konstnären: Nachla Libre.