Från den okomplicerade och okönade barndomen i orten till normer och förväntningar på henne som tonårstjej.

– Det smärtade mig, jag ville inte anpassa mig, säger Yuderkys Espinosa Miñoso, forskare och professor, från Dominikanska republiken.

– Det var min första stora ilska, att vara kvinna.

Yuderkys Espinosa Miñoso höll ett av huvudtalen på genusforskarkonferensen g19 i Göteborg, om behovet av en reviderad feminism, en dekoloniserad feminism. Nu sitter hon i Kvinnofolkhögskolans matsal och ska tillsammans med aktivisten Diana Marín samtala om deras olika vägar mot målet, en dekoloniserad feminism. Hur började det, vilka orättvisor har de upplevt och hur har det format dem?

För Espinosa Miñoso var det övergången från barndom till tonår som väckte vad hon kallar ”den stora ilskan” (gran rabia, reds anm).

– Familjen ville att jag skulle stanna hemma, tänka på mitt uppförande, följa deras regler och vänta på att gifta mig. Innan hade jag varit fri, och kunnat leka fritt.

För Diana Marín var det ännu tidigare, redan under uppväxten som liten flicka i Colombia som någonting väcktes i henne när en jämnårig svart flicka serverade henne frukost.

– Trots att jag saknade ord kände jag någonting som påverkat mig starkt, jag kände skam och förstod att här fanns en maktordning, berättar Marín.

När hon senare kunde använda ord som rasism och klass för att förklara situationen hon upplevt uppstod nya behov.

– Jag behövde organisera mig för att ta tag i skammen som levde i min kropp.

Viktigt vägskäl

Espinosa Miñoso bröt mot de förväntade normerna och blev den första i familjen som började på universitetet, och där hon mötte feminismen.

– Jag går in i denna klubb för vita damer och upptäcker snabbt frånvaron av anti-rasism och anti-kolonialism. Min dåvarande tjej är svartare än jag, från orten, lågutbildad och hon är inte välkommen i denna klubb.

Något senare bestämde sig Espinosa Miñoso för att lämna sin ö, Dominikanska republiken, och reste till Argentina för att studera vidare.

– Jag behövde få svar på mina frågor, och när jag letade fann jag andra icke-vita kvinnor.

Detta sökande efter svar på frågor hon ännu inte riktigt ställt var en lång process påpekar hon, inget som skedde över en natt. Slutligen kom hon till Bolivia där hon bland annat träffade kvinnor från ursprungsbefolkningen som gjorde stort intryck på henne.

– För mig var detta möte och dessa samtal ett viktigt vägskäl, en av talespersonerna berättade om deras gemensamma kamp och jag sa till henne, du är feminist, men hon sa nej, jag är inte feminist för jag räddar inte mig själv.

Espinosa Miñoso funderade länge på denna mening och vad den kunde betyda.

– Feminismen är ju en kollektiv kamp, men grupper som lever under kolonialism behöver flera perspektiv för att göra motstånd, och feminism som vi hör den är bara för kvinnor.

Ursprungsbefolkningen talade om kollektivet, om hela byn, hela samhället och menade att feminismen verkade vara en rörelse bestående av kvinnor som bara kämpade för sin egen frihet. Feminismen kunde därmed inte vara en kamp mot allt förtryck.

– Och vi behöver se alla former av förtryck, för att förstå att vi lever i en kultur som dödar, en dödskultur som kommer behöva bekämpas.

Från gift till aktivist

Diana Marín menar att det var först inom äktenskapet som hon förstod vad det innebar att vara kvinna, och hur olika förtryck kan samverka.

– Jag migrerade till Barcelona och gifte mig med en vit cis-man och levde som migrant, i en vit familj, isolerad från min familj och min kontext.

Upplevelsen och erfarenheten fick Marín att ifrågasätta sitt liv och sina val.

– Jag såg att giftermålet fungerar som en förtryckande mekanism och då bestämde jag mig för att politiskt lämna heterosexualiteten, den vita familjen och äktenskapet.

Marín började studera genus och sökte sig till kollektivboenden och polyamorösa relationer. Men när de andra i kollektivet kunde fokusera på lusten till andra människor uppstod nya problem för Marín. Efter äktenskapets upplösning var hon inte längre legal i Spanien.

– Jag var papperslös och jag behövde förhålla mig till att jag inte fick vara i landet, snarare än lusten till andra.

Åtta år senare är Diana Marín kvar i Barcelona och aktiv i flera olika kollektiva rörelser. Feminismen är fortfarande en stor del av hennes aktivism men det centrala perspektivet är dekolonialisering.

– Vi måste stå ut med att vi har olika berättelser. Dekolonialismen kommer därför se olika ut på olika ställen.

Kampen framåt

Yuderkys Espinosa Miñoso är inne på samma linje men vill också komplicera den konventionella bilden av kolonialism. Egentligen förändrades ingenting i de forna kolonialiserade länderna när de blev självständiga menar Espinosa Miñoso.

– Det blev ingen ny nation, utan det var samma som tidigare, inga nya idéer hade växt fram. Eurocentrismen och rasismen levde kvar.

Det problemet är i högsta grad fortfarande aktuellt menar Espinosa Miñoso, trots att kolonialherrarna sedan länge lämnat länderna finns deras röster kvar, och bidrar till att olika grupper fortsätter förtrycka varandra.

– Europa reproduceras inom oss, vi gör det själva, och det gör den här processen så komplex.

Själv arbetar Espinosa Miñoso precis som Marín i, och med, olika grupper och betonar även hon det nödvändiga i att lyssna på många olika röster.

– Vi har basgrupper på landsbygden, vi lyssnar på de som inte tidigare haft en röst, vi lyssnar på varandra och vi utbildar oss för att förändra feminismen.

Espinosa Miñoso vill se bryggor mellan kvinnor, mellan generationer, mellan unga aktivister och ursprungsbefolkning och att kvinnors historiska erfarenheter av att göra motstånd synliggörs.

– Kvinnor har på olika sätt gjort motstånd i alla tider, vi behöver minnas det och ha det med oss.

Varmt möte mellan Yuderkys Espinosa Miñoso och Diana Marín på Kvinnofolkhögskolan.
Bild: Eva Lindholm