Savannen flämtar under middagssolen på familjegården Ngararambuni utmed gränsen till Tanzania. Hyddor av lera och gödsel, getmjölk som kokar över en öppen eld, från tvättlinor fläktar plagg och tygskynken i vinden. På andra sidan skyddsvallen, rest av taggiga buskar, vallas massajernas boskap av några män.
Massajer har alltid levt grannar med lejon, leoparder, hyenor, elefanter och noshörningar. Vägarna är svårframkomliga och omarkerade och avståndet till närmaste sjukhus är huvudorsaken till att berättelser om ormbitna spädbarn slutar i tragedi.
– Tillvaron är vad den är här ute, säger Faith Nkeeyian Saitoti, en ung massajkvinna med ryggen vänd mot Kilimanjaro, Afrikas högsta berg.
Hon stirrar ner i marken, där gårdagens regn fyllt igen revor i den eroderade jorden. Tillvaron behöver ingen närmare beskrivning, inga svulstiga adjektiv. Bara ett konstaterande. Livet följer livets cirkelformade mönster. Plastavfall, mobiltelefoner utan täckning och skuggparkerade mopeder agerar plikttrogna bevis på att vi befinner oss i 2000-talet.
Förändring når massajernas gränslösa rike utan att skynda. På 1400-talet förflyttade sig det seminomadiska ursprungsfolket från dagens nordvästra Kenya och anlände till Serengetis savannslätter där de lever som mjölkpastoralister med kor och getter som boskap.
Rörelse förblir ett centralt inslag i massajernas liv i ett öde gränsland där omvärlden knappast ståtar med någon tydlig närvaro i form av infrastruktur, skolor eller bemannade vårdcentraler.
Svåra frågor
Faith Nkeeyian Saitoti tillhör en ung generation massajer som vill korsa framtidens tröskel hand i hand med modernitet och bibehållen kulturell identitet. I den ekvationen är markfrågan avgörande.
– Det talas om markuppdelning häromkring, säger hon. På flera håll, inte långt härifrån, har det redan börjat. Inom ett år är den här, mitt bland oss.
Vattentillgång är ett dokumenterat problem, jordbruksutmaningarna enorma och vildmarkslivet ett reellt hot för den som vandrar vilse. En markuppstyckning skulle medföra en rad förändringar och bli ett alternativ till dagens kollektiva markfördelning där boskap korsar stora ytor utan att någon pekar på ägarpapper eller talar om tillträdesförbud.
En jordreform skulle även ställa svåra frågor till massajerna.
– Det innebär mindre ytor att valla boskap längs, vilket gör boskapsuppfödning ännu svårare att klara sig på än det är i dag, säger Nkeeyian Saitoti. Om vi får några användbara brunnar häromkring är jordbruk framtiden.
I nuläget är vattentillgång en monetär fråga. Det finns privata brunnar, men bara för den som kan betala. Olika priser gäller om det är vatten till människor, getter eller kor.
– Vi har inget annat val än att hämta vatten från privata brunnar, säger Faith Nkeeyian Saitoti. Floden ligger för långt bort och det är riskfyllt att hämta vatten där. Alldeles för många vilda djur.
Om tio år hoppas hon vara en självständig och självförsörjande kvinna som odlar grödor på sin egen mark. Faktum är att allt fler flickor går i skolan och senare vidareutbildar sig, förändrar den patriarkala maktbalansen – och kräver större inflytande över såväl sina samhällen som sina egna kroppar.
– Markfrågan är avgörande för kvinnors självständighet, menar Faith Nkeeyian Saitoti, som lever i regionen Olgulului i södra Kenya och hoppas att i framtiden få äga ett stycke mark och bedriva jordbruk. Markfrågan splittrar massajerna och ses som ett hot mot folkets kollektiva seminomadiska boendeform.
Förbjudet men vanligt
2011 förbjöds könsstympning av flickor och unga kvinnor i Kenya, något som bland massajer varit en uråldrig initiationsrit. Steget från barndom till vuxendom. Men fastän tioårsdagen av förbudet börjar visa sig i hörnet av det nuvarande decenniet förblir seden vanligt förekommande, bland annat till följd av bristande statliga insatser och cementerade trosuppfattningar.
Skolväsendet börjar visa framfötter med utbildad personal och bättre anmälningsrutiner, men framför allt är det flickor och unga kvinnor själva som satt ner foten och vägrat låta sig könsstympas. Något som resulterat i att många rymt från sina familjer. Knappast en överraskning för makthavare, anser Abigael Naishorua Letuati, massaj och ledare för ett svenskstött projekt mot könsstympning i södra Kenya:
– Hur många skyddscentra finns på plats i dag? Hur tacklar myndigheter de cementerade fördomarna som möter massajerna som studerar på internatskolor långt hemifrån?
Abigael Naishorua Letuati vet. Som ung skickades hon till internatskola i stället för att giftas bort. På skolan utsattes hon för lärares sadism och skolchefers lögner om att allt var bra när hennes föräldrar kom på besök.
– Det var fem år i helvetet, berättar hon. Många dagar gömde jag mig på latrinen för att inte få mer stryk och glåpord.
Hon visste inte det det då, men föräldrarna ville förse henne med en utbildning – den första i familjen – samt rädda henne undan könsstympning som bland massajer inte är en ensak för den närmaste familjen, utan en hederssak för hela byar.
– De räddade mig undan könsstympning och såg till att jag fick gå i skolan, men de förstod först efteråt vad jag tvingades gå igenom för att nå dit jag är i dag, säger hon.
Nu är Abigael Naishorua Letuati gift med en massaj som stöder hennes kamp och arbete, som sker i samarbete med frikyrkor och utländska biståndsorganisationer snarare än lokala myndigheter. Kenyas president Uhuru Kenyatta har visserligen investerat avsevärt politiskt kapital i frågan om kampen mot illegal könsstympning och stakat ut en officiell vision om ett slut på den uråldriga och kulturellt förankrade praktiken innan hans mandatperiod tar slut 2022 – men Naishorua Letuati menar att många missar helhetsbilden.
– Var är investeringarna och de sociala satsningarna? Utbildning är ett sätt att se till så att kvinnor får större makt över sina liv och kan välja själva vad de vill göra med dem. Det krävs investeringar kring infrastruktur, tillgång till hälsocentraler och skyddscentra för flickor som rymmer hemifrån för att inte bli omskurna.
Tvärtemot anhängare av markuppdelning av traditionella nomadmarker för massajer ser Abigael en fara med en uppstyckning av mindre marklotter:
– Privat markägande kan bidra till att fler tänker på sina egna behov framför kollektivets. Det finns en risk att det kan splittra samhällen och resa murar. Det är inte vad vi behöver just nu.
Ngararambuni, en familjegård vid foten till Kilimanjaro (i bakgrunden). Gränsen till Tanzania löper längs med på savannen.
Nairobi är det ekonomiska och politiska hjärtat av Kenya, en av Afrikas största ekonomier. Nu är landet emellertid kraftigt skuldtyngt och i östra Afrika slåss många om de växande medelklassernas plånböcker – EU, Kina, Ryssland och USA.
Land och region i omvandling
I Kenyas huvudstad Nairobi, fylls dagspressen med oro över landets skyhöga skuldberg. Ekonomisidor visar grafik över svulstiga oljeprojekt i landets norra delar, från Rift Valley hörs kritik mot regeringens beslut att fördriva 60 000 nybyggarfamiljer från Mauskogen. Officiellt heter det att nybyggarnas närvaro och jordbruk är ett hot mot regionens unika skogsbestånd och rapporter om trakasserier och våld tillbakavisas. På grund av närliggande dammbyggen och Kenyatta-regeringens behov av de utländska investeringar som bland annat skett inom oljesektorn tror dock elaka tungor att evakueringen inte enbart bottnar i skogshänsyn.
Positionering är en genomgående röd tråd i dagens Kenya. Och östra Afrika. Regionen är i omvandling med unga stater som Sydsudan, säkerhetsutmaningar i form av återkommande terrorattacker och beväpnade miliser som härjar i gränslandet mellan Etiopien, Kenya och Somalia, samt långsiktiga ekonomiska samarbetsprojekt – såväl länder emellan som med omvärlden – på dagordningen.
– I Kenya och Afrika i stort siktar vi in oss på områden där vi har erfarenhet och expertis. Det är hållbar energi, miljösäker mineralutvinning, husbyggen, transport, järnvägar, motorvägar, energiöverföring, infrastruktur generellt, sade Dimitri Maksimichev, Rysslands Kenyaambassadör, till East African i samband med ett rysk-afrikanskt toppmöte i OS-orten Sotji.
Och fastän östafrikanska ekonomer bedömer det föga troligt att Ryssland för tillfället kan konkurrera med de handelsavtal som EU, Kina och USA kan erbjuda är landets långsiktiga plan att finnas tillhands – särskilt i svårt skuldtyngda stater.
Som Kenya.
Ansiktslyft – för vem?
I gryningen vandrar män och kvinnor iklädda munskydd och skyddshandskar och samlar skräp längs Nairobis huvudleder. Insatserna bidrar till en förhållandevis ren miljonstad. Kenya som land utmärker sig för sitt nationella plastförbud – och även för sin strikta socioekonomiska uppdelning.
I stadsdelen Kibera pågår ett vägprojekt och tusentals människor tvångsförflyttas i omgångar för att bereda väg åt en motorväg som ska luckra upp Nairobis trafikstockningsknutar.
Från Kiberas gränder stiger den tjocka röken från hushåll som eldar med kol. Årligen dör över 20 000 kenyaner till följd av att andats in farliga substanser, varav många bosatta här, i ett av den afrikanska kontinentens största slumområden med en uppskattad befolkning på mellan en halv och en miljon invånare. Kibera är en viktig ekonomisk källa som förser huvudstadens finansdistrikt och fashionabla köpcentra med billig arbetskraft, däribland inom den växande säkerhetsindustrin.
Caroline Murgor är UNFPA:s koordinator i arbetet mot kvinnlig könsstympning och understryker liksom många andra utbildning som en väg ut ur cementerade och destruktiva mönster där minderåriga kvinnor omskärs, ingår äktenskap och intar en roll som passiv bisittare i ett parallellsamhälle få utomstående har någon inblick i.
– Det händer saker i Kenya, säger hon. Det gäller att inte skynda för snabbt, då riskerar vi att förlora fotfästet och slarva bort det vi faktiskt har vunnit.
Knäckfrågan är om de politiska prioriteringarna kommer alla kenyaner till del. I Rift Valley tvingas bosättare bort för trädplantering. I Nairobis slum- och arbetarklassområden lämnar människor plats för en väg. Konsekvenserna av Kenyas urbana och rurala storstädning är alltjämt skrivna i stjärnorna, och detsamma kan snart kanske även sägas om framtiden för massajerna bosatta vid Kilimanjaros fot.
Än så länge är det enda som bryter mönstret i Ngararambuni en virvlande sandstorm som driver fram längs savannen och strör toppjord kring sig.
– Något måste hända, menar Faith Nkeeyian Saitoti.
Det är hög tid att överväga framtidsalternativen och dra egna slutsatser om hur att bäst forma en hållbar framtid.
– Saker och ting kommer förändras, säger hon. Inget är skrivet i sten.
Caroline Murgor, FN:s folkbildningsfond UNFPA:s koordinator i arbetet mot kvinnlig könsstympning, här tillsammans med ungdomar i stadsdelen Kibera, Nairobi.
Kibera räknas som ett av Afrikas största ”slumområden” med en befolkning på upp till en miljon människor. Det överbefolkade området med dålig tillgång till färskvatten och dokumenterade sanitära problem är föremål för vräkningar för att bereda väg för ett motorvägsprojekt. Vart de tvångsevakuerade människorna ska ta vägen är oklart.
Massajkvinnor som tidigare utförde könsstympningar och hade det som huvudinkomst visar upp sina verktyg: rakblad och fällknivar. Fastän Kenya förbjöd kvinnlig könsstympning 2011 förekommer initiationsriten alltjämt illegalt, och priset på svarta marknaden har ökat.
