Både de politiker som argumenterar för och emot att surrogatmödraskap ska tillåtas i svensk sjukvård lyfter kvinnors rättigheter, men ingen tar ansvar för att säkerställa att dessa rättigheter ska gälla även utländska surrogatmödrar. Inte heller den statliga utredningen från 2016, konstaterar Diana Zanzi Ferrando.
Det är inte en ovanlig tanke att kvinnor som lever i fattigdom får ett bättre liv genom att bli surrogatmödrar, även om surrogatindustrin samtidigt kan kritiseras. Underförstått är att de tilltänkta föräldrarna genom sina beställningar hjälper dessa utsatta kvinnor att få makt och kontroll över sina liv.
Varför är denna tanke så pass vanlig, och vad kan den säga oss? Dessa kvinnor som lever i fattigdom tenderar att leva i det globala syd. Men om en svensk medelklasskvinna skulle mista sitt jobb, och inte längre kunna försörja sig eller sina barn, skulle det ses som en hjälpande hand om ett rikt par bad henne bli gravid och ge dem barnet i utbyte mot pengar?
Utsattheten för kvinnor i det globala syd är normaliserad till den grad att majoriteten inte höjer på ögonbrynen. Det är som att dessa kvinnors fattigdom är ännu en naturlag. Men kvinnors utsatthet i syd är inte ett ofrånkomligt ont, ett av högre makter bestämt öde.
Det är aktiva val av bland annat det globala nord som utsätter kvinnor i syd för omständigheter som leder fram till många kvinnors växande magar, spruckna underliv och kluvna känslor.
Hennes utsatthet normaliseras eftersom förövare ofta inte vill veta av sin skuld. Det globala nord har stulit resurser, raderat historia, kultur och kunskaper samt förstört självbilder som behövs för att bygga upp destabiliserade samhällen. Låt oss inte glömma att det inte bara är marker och kroppar som behöver avkoloniseras, utan även tankar. Men att bygga upp ett samhälle är svårt som det är, och än svårare när det globala nord fortsätter att blanda sig i.
Genom att tvinga in dem i strukturella anpassningsprogram som krävde en avreglering av deras ekonomier enligt en nyliberal agenda cementerades maktobalansen i detta nya historiska skede. Sjukvård privatiserades, kvinnors arbete ökade, inkomst minskade och som att det inte vore nog blev deras kroppar varor i större utsträckning än innan.
I dag har många glömt att Världsbanken uppmuntrat länder att öppna upp för så kallad sexturism. Det är i detta ljus vi måste se marknadsföringen av dessa länder genom porträtteringen av kvinnor som tillgängliga i sexuella och exotiska bilder. Alla dessa aktiva val från västvärlden har starkt bidragit till kvinnors utsatthet och lagt grunden för surrogatindustrin.
Men en förövare vill ofta inte veta av sin skuld. Det är lättare att se kvinnors utsatthet som ännu en naturlag, och västerländska barnlängtande par kan se sina resor som välgörenhetsturnéer. För när man själv har något att tjäna på en situation raseras snabbt maktstrukturer i ens ögon och blir istället en situation där alla kan ses som vinnare.
Istället för att låta en kvinna i Sverige få den avgiften, kände jag att jag hellre skulle ge de pengarna till en indisk kvinna som har två barn som hon vill skicka till högskolan. Det känns mycket mer etiskt korrekt.
Svensk man i samkönat par (min översättning) i intervjustudien Views of swedish commissioning parents relating to the exploitation discourse in using transnational surrogacy av Anna Arvidsson, Sara Johnsdotter och Birgitta Essén.
Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet vill att altruistiska surrogatarrangemang (utan betalning) ska tillåtas inom den svenska vården. Och Miljöpartiet vill ha en ny statlig utredning i frågan. Det här handlar så klart om synen på svenska kvinnor, kvinnokroppen, barn och vilka praktiska situationer svenska kvinnor och barn kan försättas i. Men det handlar också om de kvinnor som i dag bär svenska barn de inte har någon laglig rätt till, och barn som inte har någon laglig rätt till varken sin biologiska mamma eller genetiska mamma (i de fall de skapats med donerade ägg). Från andra västerländska länder kan vi se att en legalisering av altruistiska surrogatarrangemang lett till en normalisering som slutat i en ökning av surrogatarrangemang i det globala syd.
Debatten kring surrogatarrangemang har blossat upp de senaste månaderna i och med Moderaternas kampanj i frågan. Men det finns en grupp som åsidosatts i diskussionen och som osynliggjorts i 2016 års statliga utredning Olika vägar till föräldraskap. Tyvärr verkar detta ha passerat många obemärkt.
Låt oss därför titta närmare på utredningen som hade i uppdrag att ta ställning till om surrogatmödraskap skulle tillåtas i Sverige, om särskilda regler behövdes för de barn som tillkommit genom surrogatmödraskap samt föreslå förändringar i regler och lagstiftning som behövdes.
Den kom fram till att surrogatarrangemang inte ska tillåtas inom svensk sjukvård. Men stora skillnader finns i vilka åtgärder som föreslås beroende på om de berör svenska eller utländska surrogatmödrar och de barn de föder.
Majoriteten av alla svenska barn som fötts av surrogatmödrar utomlands 2011–2014 föddes endast i Indien. I praktiken pratar utredningen alltså om kvinnor från det globala syd när utländska surrogatmödrar diskuteras. Utredningen skapar olika bilder av surrogatmodern beroende på om hon är svensk eller utländsk.
Den svenska surrogatmodern porträtteras övervägande som emotionell, i hög grad sårbar och skyddsvärd, medan detta inte är fallet för den utländska. Den tystnaden förhindrar människor från att identifiera sig med den utländska surrogatmodern och känna empati med henne.
Människor tenderar att se icke-emotionella som i mindre behov av omsorg. Det gör att vissa kroppar ses som exploaterbara, och i detta fall bidrar utredningens osynliggörande av utländska surrogatmödrar till att de kan ses som mer tillgängliga för arrangemangen. Den tystnad som den utländska surrogatmodern omgärdas av, samt ignorerandet av den koloniala historien och maktobalansen, leder till att den utländska surrogatmodern avhumaniseras och att den ojämna resursfördelningen framträder som naturlig.
Utländska surrogatmödrars situation nämns endast i utredningen som del av andra resonemang eller utlägg. Då var samtidigt en av utredningens uppdrag att särskilt belysa situationen för de kvinnor som blir surrogatmödrar och de barn de föder. De som i praktiken är gravida och föder svenska barn de inte har någon laglig rätt till har alltså inte fått något utrymme i utredningen.
Det finns ingen inlevelse i den utländska surrogatmoderns situation eller reflektion där hon står i centrum, där man kan lyfta hennes psykiska mående och på vilka sätt hon kan vara utsatt. En sådan reflektion hade kunnat leda till förslag på åtgärder som gynnar utländska surrogatmödrar.
Inga studier från det globala syd har lyfts, trots att utredningen skulle grunda sig just i forskning. Den enda forskning som tagits upp är västerländsk och ämnad att säga något om eventuella svenska surrogatmödrar och huruvida surrogatarrangemang ska tillåtas i Sverige.
Trots att utredningen kommer fram till att arrangemangen inte bör tillåtas i Sverige ger den rekommendationer för en situation där politikerna skulle välja att gå emot utredningen. Den lyfter bland annat att en svensk surrogatmor som ångrar sig måste har rätt till barnet, och att det uppstår ett ”biologiskt och känslomässigt band och en ömsesidig påverkan mellan den gravida kvinnan och fostret” vilket ska respekteras.
Vidare menar utredningen att barnet behöver få stöd i livets alla stadier, och att myndigheter behöver ansvara för att barnet ska ha rätt till information om sitt ursprung. Men dessa synsätt och åtgärder för att skydda svenska surrogatmödrar och de barn de föder återfinns inte för utländska surrogatmödrar och utlandsfödda barn. Med en så svag grund att stå på är det kanske inte konstigt med utredningens oförmåga att skydda dem.
Utredningen diskuterar endast det utlandsfödda barnets rätt till de tilltänkta föräldrarna, men rätten till surrogatmodern lyfts aldrig. Det biologiska och känslomässiga band som skulle respekteras är som bortblåst. Den svenska kvinnans självklara rätt till barnet om hon ångrar sig appliceras inte på utländska surrogatmödrar. Samtidigt vet vi att flera av dem inte har någon praktisk eller laglig möjlighet att behålla barnet.
Att säga att Sverige inte kan lägga sig i andra länders lagar är ett lätt sätt att tvätta sina händer och avsäga sig ansvar. Sverige skulle till exempel kunna erbjuda uppehållstillstånd till alla surrogatmödrar som anlitats av svenskar, för att de ska kunna behålla barnet om de vill. Eller för att de ska kunna göra abort om de ångrar sig. Något som många inte har rätt till eller riskerar att stämmas för i sina hemländer.
De flesta barn som kommer till Sverige är dessutom genetiska barn till den svenska tilltänkta fadern. Därmed får barnet svenskt medborgarskap vid födseln. Att då diskutera hur artikel 8 i Europakonventionen, om rätten till familjeliv, skulle kunna skydda barnets rätt till surrogatmodern, borde inte vara långsökt. Speciellt inte med tanke på att utredningen menar att den svenska mater-est regeln, som säger att den kvinna som föder ett barn ska anses vara barnets mor, bör vara internationellt tvingande. Svenska myndigheter ska alltså se den födande kvinnan som barnets mor oavsett i vilket land hon föder barnet.
Att människor framställs olika beroende på om de är från syd eller nord beror på koloniala idéer och det är viktigt att vi belyser hur de påverkar underlag till svensk lagstiftning. Konsekvenserna av att inte porträtteras som emotionell är inte endast idémässiga, utan kan göra skillnad i lagförslag som allvarligt påverkar människors liv.
Både de politiker som argumenterar för och emot att surrogatmödraskap ska tillåtas i svensk sjukvård lyfter kvinnors rättigheter. De som menar att surrogatmödraskap inte är förenligt med kvinnors rättigheter vänder ryggen till kvinnor i syd, genom att inte diskutera Sveriges roll och ansvar för deras situation. De som argumenterar för att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige har tydliga åsikter om olika rättigheter som svenska surrogatmödrar ska ha. Varför diskuterar inte de hur vi kan säkerställa lika rättigheter för alla som föder barn åt svenskar?
Vad är det som gör att varken utredningen eller politiker på djupet diskuterar utländska surrogatmödrars utsatthet? Och att utlandsfödda barns utsatthet diskuteras utifrån de tilltänkta föräldrarnas intressen? Menar politiker och tjänstemän att relationen mellan surrogatmor och barn är annorlunda i syd än vad den skulle vara i Sverige, eller ska kvinnorna och barnen endast behandlas olika?
