Uppdrag granskning har valt att kalla sitt program ”Tranståget och tonårsflickorna” och tar upp fall där personer som fått vård för könsdysfori senare ångrat sig. Detta kopplas till en stor ökning av antalet personer som söker vård och behandlas för könsdysfori. Kritiken mot programmet har framför allt handlat om bristen på nyanser, men också felaktigheter i sak.
Det är med hänvisning till kritik från flera remissinstanser och lagrådet som socialminister Lena Hallengren meddelar att förändringar ska göras i det liggande lagförslaget. När en ny lagstiftning kan vara på plats är högst oklart.
Lagförslaget utgår ifrån en omfattande utredning om transpersoners levnadsvillkor i Sverige, och innehåller bland annat en sänkning av åldersgränsen, från 18 till 15 år, vilket omfattar beslut om vissa kirurgiska ingrepp i könsorganen utan vetskap eller godkännande från vårdnadshavare. Dåvarande socialministern Annika Strandhäll (S) konstaterade att ”transpersoner drabbas i högre grad än samhället i stort av psykisk ohälsa. Vi vill ge transpersoner mer makt över sina liv, sina kroppar och sin identitet”.
RFSL och RFSL ungdom har länge påtalat vikten av en ny könstillhörighetslag, som frikopplar juridiskt kön från medicinska behandlingar. Detta just för att vård inte ska avgöra om en person ska få ändra sitt kön i folkbokföringen.
Feministiskt perspektiv ställde tre frågor till Silas Aliki på Folkets juristsbyrå, som särskilt fokuserar på hbtq-personers rättigheter.
Vilka konsekvenser får det att genomförandet av lagförslaget riskerar att försenas?
– Konsekvensen blir ju framförallt att Sverige fortsätter att ha en föråldrad könstillhörighetslag där man i praktiken tvingar enskilda att genomgå medicinsk vård för att få genomföra den rent rättsliga åtgärden att ändra juridiskt kön. Enligt min mening är inte det förenligt med Europakonventionens krav på respekt för privatlivet, och det skapar onödigt lidande.
Anser du att det finns något i den senaste tidens rapportering och debatt som berättigar ytterligare dröjsmål när det gäller att stärka transpersoners rättigheter?
– Nej. Hade det varit så att man oroar sig över onödiga kroppsliga ingrepp på enskilda hade det rimliga varit att verka för att den nya könstillhörighetslagen genomförs så snabbt som möjligt, bland annat eftersom den, genom att separera vård och juridik, skulle ge enskilda möjlighet att till exempel få korrekta id-handlingar utan att genomgå medicinsk vård. Att fördröja att den möjligheten införs, samtidigt som man debatterar om transvården behövs, är att angripa en utsatt grupp från två håll. Det är inte trovärdigt.
Många felaktigheter i rapporteringen har uppmärksammats, vad ser du som allvarligast?
– Den kritik som nu riktats mot exempelvis hur processen kring en medicinsk och juridisk könsbekräftande behandling går till i Sverige i dag har inte varit saklig, eller grundats på etablerad forskning. Att då låta den debatt som nu pågår styra om transpersoners mänskliga rättigheter ska uppfyllas eller inte ser jag som allvarligt.
