Det är onsdag 7 augusti och ännu en terrorattack har dödat minst 18 personer och skadat närmast 150 barn och vuxna i Kabul. Talibanerna misstänks ligga bakom även denna attack. Oron för talibanerna växer till panik i Afghanistan. På ett torg i centrala Stockholm sitter asylsökande afghaner och vädjar om amnesti.
Med förskräckta blickar visar folk de senaste bilderna på krossade kroppar i Kabul för varandra. Glädjelösa barn springer efter fåglarna. Trötta och fortfarande på flykt efter fem år. Alla som sittstrejkar här på Norra Bantorget i Stockholm har vandrat långt och lidit ofattbart länge för att ta sig och sina barn till trygghet, till Sverige. Nu protesterar de och undrar när deras flykt äntligen får ta slut, när de ska få rota sig och bilda ett liv. Rahele Jafari tar fram sin sin gamla mobiltelefon och visar en bild på ett av offren av dagens terrorattack i Kabul:
– Är Afghanistan säkert? Ser Sverige vad de gör med människor? Varför ska vi återvända dit?
USA förhandlar med talibanernas krigsherrar och båda parter verkar nöjda. Den afghanska regeringen utesluts från förhandlingar medan den förlorar kontrollen över landet, mer för varje dag som går. Civilsamhällets aktörer är rädda. Kvinnorättsaktivisterna är livrädda.
Rahele Jafari har tillsammans med sin familj anslutit sig till sittstrejken. Hon bor med sin familj, fem personer, i en tvårumslägenhet i en mindre stad i Dalarna.
– Min man är 70 år och mycket sjuk, han fick operera bort njuren i Sverige. Vi har fått avslag på vår ansökan om asyl och jag undrar hela tiden hur jag ska klara mig med en sjuk gammal man och två unga döttrar i ett land som Afghanistan, om vi utvisas? Vad kommer att hända mina döttrar? Jag trodde Sverige brydde sig om kvinnors liv.
Rahele Jafari tillsammans med sin make.
Masoumeh Jafari är en ung afghansk kvinna som nu bor med sin make och två barn i en liten stad nära Västerås. Efter en lång flykt och fyra år i Sverige har de fått avslag. Hon berättar att varken hon eller hennes man fick någonsin några identitetshandlingar i Iran. När deras första dotter föddes i Iran försökte hon att skaffa identitetshandlingar för flickan.
– Min dotter fick inte heller några id-handlingar. Nej, jag ville inte att min dotter skulle växa upp som jag, utan identitet och rättigheter, utan framtid. Vi har tagit oss hit för att kunna ha ett liv. Nu fruktar jag att Sverige skickar oss tillbaka. Jag vill inte att mina döttrar tvingas leva ett liv som mitt. Det är därför jag flydde, jag valde att kämpa för ett värdigt liv istället för att överleva som en död. Jag tänkte: leva eller dö? Och jag valde livet.
Narges Rezai har två små barn som hon födde i Sverige. Den fyraåriga dottern lider av en kronisk sjukdom.
– Vi räddade våra liv. Tror Migrationsverket att vi skulle dra med oss gamla sjuka svärmodern genom Turkiet och Europa om vi inte vore tvungna? Vi hade inget val.
Med tårar i ögon berättar Narges Rezai att hennes svärmor dog på vägen och begravdes i Kroatien. Hon ropar på sin man som tar hand om barnen och han kommer med bilder från begravningen.
– Vad skulle vi göra? Vart skulle vi skicka hennes kropp? Och vi kan inte ens besöka graven.
Svärmodern orkade inte, hon klarade inte den långa flykten.
Narges Rezai anser att hon och hennes familj behandlats dåligt av Migrationsverket. Hon skrattar bittert och berättar:
– I vårt senaste avslag står det att om vi inte kan styrka vår identitet, då ska vi utvisas till ”Irak”! Irak?! Varför Irak? Vet myndigheten vad de gör? Vi är afghaner som bodde i Iran och vi fick aldrig några identitetshandlingar! Vad ska vi göra i Irak!?
– Min dotter skriker varje gång hon ser en polisbil och blir utom sig. Handläggaren berättade inför barnet att om vi inte återvänder frivilligt kommer polisen och tar oss. Flickan började skrika och gråta, handläggaren blev arg på mig och henne. Allt detta förvånar mig eftersom jag trodde att Sverige respekterade barnens rättigheter.
Zahra Husseini är också orolig för sina barn. Familjen har fått avslag och hennes man är sjuk. Läkarna har intygat att han behöver behandling.
– Migrationsverket intervjuar oss med våra barn i rummet, barnen hör all oro vi har och blir livrädda. Barnen frågar jämt: ”Kommer vi att dö om vi utvisas till Afghanistan?” Jag mår inte bra heller. Sover med sömntabletter och har hjärtklappningar hela tiden. Vi får inte arbeta och istället får vi 42 kronor per dag för vuxna och 21 kronor för barnen från Migrationsverket och vi bor trångt i en tvåa. Men det är inte det vi klagar på. För oss går säkerheten och våra barns liv före allt. Men vi vill kunna arbeta och lära oss det svenska språket och leva ett lugnt liv i Sverige, kunna säkra en framtid för våra barn.
Zahra Husseini, Rahele Jafari och Narges Rezai.
Kvinnorna berättar att de inte fått gå på SFI och lära sig språk. Vore det inte för frivilliga insatser och kyrkornas språkkurser på vissa orter, skulle många av dem inte ha lärt sig ett ord svenska. De har inte fått arbeta eftersom de saknar arbetstillstånd. Deras barn får gå i skolan, men så fort de fyller 18 kommer de att riskera utvisning. Narges Rezai sammanfattar läget:
– Migrationsverket verkställer inte tvångsutvisningen just nu av hänsyn till barnen men de vill att vi lider så mycket så att vi tvingas återvända. Men det är därför vi är här och protesterar och vill att alla ska höra: Vi har räddat våra liv, vi var tvungna att fly och nu kämpar vi för våra barns liv och framtid. Vi kommer inte att återvända till ett land som Afghanistan.
Sharife Sharifi Amiri och hennes barn.
Sharife Sharifi Amiri har två döttrar, födda i Sverige. Hon har varit med på sittstrejken från första dagen, 9 juli. Själv kom hon som minderårig men så fort hon fyllde 18 fick hon avslag. Nu är hon 25 år och gift.
– Vi fick avslag och när ärendet gick vidare till migrationsdomstolen fick vi inte ens vara närvarande! Senare tog vi reda på att vi inte ens hade en jurist som kunde tala för oss! Så vi fick avslag även från domstolen utan att vi kunde påverka alls. Och nu får vi inte ens överklaga. Våra Sverigefödda barn har fortfarande en chans, men vi får inte veta om de ens har en advokat.
– Jag vill kunna arbeta, ha en normal vardag, som alla andra. Om vi fick jobba vore det bra både för oss och för Sverige. Alla föräldrar har drömmar för sina barn. Det har vi också! Vi kämpar för att våra barn ska få ett bra liv. Var vi än vänder oss till krävs det personnummer. Min man försöker få ett jobb i det lilla samhället vi lever i. Men det går inte. De har stängt alla dörrar för oss.
Masoume Attai med sin dotter.
Det kommer lunchlådor. En frivilligorganisation har sett till att alla får mat i dag. Masoume Attai ammar sin dotter medan hon äter och har koll på lägget. Hon är asylsökande och aktivist, kämpar för afghanska flyktingars rätt att stanna.
– Vi lever i ett limbo. Och jag som alltid har varit en aktiv person kan inte finna mig i en sådan situation. Jag måste göra något och det är därför jag är här och kämpar. Vi vill berätta för alla i Sverige vilket liv vi lever och varför vi inte kan återvända. Jag själv kommer aldrig att sluta kämpa. Det är många här som tänker som jag, vi stannar kvar tills vi får ett besked.
Har sittstrejken varit lyckad anser du? Har ni fått något besök från någon myndighet?
– Nu genom mediernas uppmärksamhet har vi fått möjlighet att berätta för allt fler om våra krav och vår situation. Representanter från flera politiska partier har varit här: S, MP och V. Dock ingen från Migrationsverket. Vi hoppas att riksdagen ska visa intresse för våra problem. Nu har Liv utan gränser skrivit ett öppet brev till Morgan Johansson. Vi hoppas på ett svar.
