Sedan fredsavtalet tecknades 2016 har över 500 aktivister mördats och Colombia hör till världens farligaste länder för kvinnor. Samtidigt möter Maria-Pilar Reyes feststämning, framåtblickande, styrka och beslutsamhet i ett samarbetsprojekt inom Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF.
Por nuestras muertas ni un minuto de silencio. No nos callarán.
”För våra mördade kvinnor inte en enda minuts tystnad. Oss tystar de inte.” Med dessa ord inledes diplomutdelningsceremonin i stora aulan på Cartagenas universitet i Colombia, förmiddagen den 25 november. Diplomen gällde fullgjord kurs i feministisk teori och praktik, särskilt anpassad för kvinnor som är gräsrotsledare och aktivister i sina respektive bostadsområden och på landsbygden.
En av de som diplomerades var en kvinna nära 50 år, grundare av provinsens fackförening för hembiträden:
– Innan jag gick denna kurs tyckte jag att, att vara feminist var något förskräckligt, säger hon och tillägger:
– Jag hade lärt mig att feminister var kvinnor som ville bete sig som män. Supa, ha sex till höger och vänster, strunta i familjen. Nu vet jag vad det faktiskt innebär att vara feminist och är stolt över att kunna säga att jag är feminist.
Medan vi väntade på att ceremonin skulle börja fylldes salen med sammanlagt 62 kvinnor och 9 män. Det andades feststämning. Flera i publiken var studerande från linjen för socialt arbete. De hade fått lära sig mycket matnyttigt när de hade fått bistå kursdeltagarna att planera och genomföra kursens praktiska moment på fältet.
25 kvinnor mellan 19 och 52 år anmälde sig till kursen, men bara 18 kunde fullfölja den. Att delta innebär stora ansträngningar. Många måste ordna med barnpassning och åka hemifrån i gryningen för att ta sig in till staden med allmänna, undermåliga transporter på delvis dåliga landsvägar tar lång tid. Likaså vägen hem.
Kursen blev till på initiativ av Limpal, systersektion inom Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet till IKFF-Sverige, som inledde ett samarbete med universitetet och delfinansierade kursen. Sedan måste också ett gediget motivations-, informations- och problemlösningsarbete genomföras av Limpal:s lokala aktivister för att lyckas fylla alla platser.
Medan ceremonin pågår undrar jag, hur orkar de? Hur vågar de? Jag vet att freds-, människorätts- och miljöaktivister i Colombia lever under hot och trakasserier från mäktiga män som vinner på kriget och motarbetar implementeringen av det fredsavtal som tecknades för tre år sedan. Jag vet att organisationen Limpal också trakasseras och även tvingats upphöra med sitt fältarbete i en viss region på grund av allvarliga hot.
Jag känner också till att sedan fredsavtalet tecknades har över 400 aktivister mördats och att Colombia jämte Brasilien, Mexiko och Guatemala toppar listan över världens farligaste länder för kvinnor. Ändå denna feststämning, denna styrka och beslutsamhet, detta framåtblickande.
Utöver diplomen fick fyra kursdeltagare utmärkelser för sin förmåga att dela med sig till andra kvinnor i sitt bostadsområde eller by av det de lärde sig på kursen och väcka intresse och medvetenhet kring kvinnors rättigheter. Också andra priser utdelades. Sista gruppuppgiften var att ta fram förslag på en slogan och en logo för kursen. Förslaget som vann var en fredsduva i levande färger med fullt av olika kvinnorepresentationer på kroppen.
Gruppen presenterade förslaget så här:
”Levande färger för kvinnors liv får inte vara trista. En duva för det är fredens symbol och vi vill ha fred. Och olika kvinnor för vi kvinnor är alla olika men vi kan göra mycket bra saker om vi håller ihop.”
Den grupp med vinnande förslaget på slogan, ”Kvinnor förändrar”,presenterade sitt förslag så här:
”Vi kvinnor förändrar hela tiden, det är det som vi alltid gör. Om något är trasigt lagar vi det, om något är hopplöst ser vi till att väcka hopp, om någon är ledsen ser vi till att den blir glad, om något verkar omöjligt ser vi till att det blir möjligt.”
På kvällen deltog vi i den massiva demonstrationen mot våld mot kvinnor på ett centralt torg i Cartagena. Där var alla åldrar och etniciteter representerade. Det ropades slagord mot mäns våld, mot patriarkatet och kapitalismen, mot den fega regeringen som tidigare i veckan skickat polis att slå ned den fredliga marschen i huvudstaden under generalstrejken för social rättvisa. Och det trummades och dansades för fred och feminism.
”Vilken sorg, vilken sorg, det finns pengar till kriget men inte till utbildning” sjöng de för full hals till tonerna av en traditionell barnvisa. Ordet fred hade målats mitt på torget med stora bokstäver.
I Colombia har ett inbördeskrig pågått i 50 år och kvinnorna varit de som lidit mest. Samtidigt eller kanske just därför har Colombia den starkaste kvinnorörelse i Latinamerika. Det var kvinnorna som tvingade de stridande parter till förhandlingsbordet. Och det är kvinnorna som nu kämpar vidare för att få regeringen att arbeta för fredsavtalets implementering. Vägen till verklig fred verkar lång och mödosam, fullkantad av hot och risker. Men de colombianska kvinnorna driver på och tänker inte ta ett enda steg tillbaka.
