Rösta på söndag, och rösta demokratiskt! Närmare en folkomröstning om demokratin kommer vi inte just nu. Den utomparlamentariska paletten finns kvar – och utan den hade vi inte ens kunnat rösta. Feministiskt perspektivs chefredaktör Anna-Klara Bratt om kampen som föregick riksdagens beslut att ”ge” kvinnor rösträtt för hundra år sedan i dag.
I dag är det hundra år sedan Sveriges riksdag klubbade kvinnors rösträtt. Ett jubileum att fira? Ja, jösses. Men det vi ska fira är åren av kamp som föregått beslutet. Och alla dem som deltog i det sega, bespottade arbetet. Ett tack är på sin plats; tack systrar – det gjorde ni bra.
Som de flesta införde Sverige, som sista land i Norden, rösträtt för kvinnor. Allt annat hade varit generande. Hur kvinnors rösträtt kom att påverka arbetarrörelsens starka genomslag i Sverige under 1900-talet är omöjligt att spekulera i, men svensk arbetarrörelse hade knappast varit vad den blev utan timmar av oavlönat slit av dubbelarbetande kvinnor bortom protokoll och kongresser.
Det är inte utan att en skulle vilja höra vad dåtidens kämpar skulle säga om situationen i dag. Skulle de trycka på de landvinningar vi gjort under de gångna hundra åren? Barn- och äldreomsorg, sambeskattningens avskaffande, rätten till abort, föräldraförsäkring, samtyckeslag och möjlighet till egen försörjning? Eller skulle de baxna över att vi inte har kommit längre? Med största sannolikhet skulle vi nog möta reaktioner av båda slag. Det gör ont när knoppar brister, för att citera en aktuell poet med eget Twitterkonto.
De hundra år som har gått är ett bra exempel på något som lätt låter som en floskel: demokratin måste vinnas varje dag. Tillkämpade fri- och rättigheter kommer inte med någon garanti och det finns oändliga möjligheter att fördjupa demokratin som går till spillo för varje minut som går.
Det rykande aktuella exemplet är naturligtvis valet till EU-parlamentet. En, i stora delar förgiftad, europeisk manlighet vill såga av den gren de sitter på och är i huvudsak inriktade på att avskaffa fri- och rättigheter. Särskilt kvinnors fri- och rättigheter. Så här långt har det gått bra för dem. Redan förra EU-parlamentsvalet 2014 var deras framgångar oerhörda. Provocerande, med tanke på hur svårt det alltjämt tycks vara att organisera sig för motsatsen.
Sedan dess har Donald Trump intagit Vita huset, Recep Tayyip Erdoğan utvidgat sin makt och Vladimir Putin förstärkt sin. Listan över 2000-talets patriarker kan göras hur lång som helst. Och Brexit hänger över Europa som ett askmoln.
Samtidigt ser vi en global, lösligt men ändå, organiserad kvinnorörelse som satt in stöten där det svider som mest i en individualiserad och narcissistisk kultur: i det mest privata. Tack vare #metoo hamnade den relativa demokratins tillkortakommanden i blixtbelysning. Institutioner, lagar och rättigheter som inte fungerar.
Den återkommande, fördummande frågan om varför inte dagens organiserade feminister kunnat profitera på #metoo i politiska sammanhang avslöjar bristande insikter i vad #metoo faktiskt är. En erfarenhetsbaserad vittnesaktion som sträcker sig över både klass-, lands- och partigränser. Om någon aktör lyckats profitera på #metoo så är det medier. Både sociala och traditionella medier. Det är bara att gratulera. Mediebranschen var också den som var svårast att samorganisera även i ett organisationsstarkt land som Sverige. Vi som var med vet. Mediebranschens Facebook-grupp #deadline läckte som ett såll.
Precis nu som då, kvider de som inte velat lämna ifrån sig sina privilegier. Påtagligt förvånade över vad vi andra redan visste: det kommer inte att bli en promenad i parken. Inte före, inte under och inte efter att dammet har lagt sig.
Hatet och hoten står som spön i backen. Även förtalskampanjer, partsinlagor, fake news och feminismskräck.
Hundra år är onekligen ett längre perspektiv än de fem år som gått sedan vi förra gången valde EU-parlament. Perspektiv är alltid välgörande. Det är mycket damm som yr över Europa. Men en sak vi kan ta med oss inför helgens val är att valresultatet skulle vara än värre om kvinnor saknade rösträtt. Det som enar de demokratiföraktande, om än disparata, toxiska europeiska nationalisterna är abortmotstånd, misogyni, rasism och klimatförnekelse. Dumheter som tagit sig långt in i våra etablerade partier – eller funnits där hela tiden.
Att hedra rösträttskämparna från förra seklet är ett sätt att hedra oss själva. Eller som Gudrun Schyman sa i en intervju i Feministiskt perspektiv efter riksdagsvalet med anledning av Feministiskt initiativs svaga valresultat förra året: ”Se bara hur lång tid det tog för rösträttskvinnorna. Tänk om de efter 15 år sagt att ’nä, nu lägger vi av!’ Då hade vi inte varit där vi är i dag. Det är så historien om kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter ser ut. Varje steg är nödvändigt för att vi ska kunna ta nästa.”
Rösta på söndag, och rösta demokratiskt! Det finns fyra feministiska kandidater bara i Feministiskt perspektiv. Närmare en folkomröstning om demokratin kommer vi inte just nu. Den utomparlamentariska paletten finns kvar – och utan den hade vi inte ens kunnat rösta.
