Det känns konstigt att bli glad av en likvaka. Men Edda Ferreiras likvaka var lika glad som hennes liv var. Hon var en trotsig själ och trots fängelset i Buenos Aires där hon riskerade att bli en av de trettiotusen försvunna förlorade hon aldrig livsglädjen. Hon kom till Sverige med hjälp av FN och Amnesty, hamnade i en förort till Stockholm och utbildade sig till förskollärare. Hon hade så mycket att dela!

Av Edda Ferreira lärde vi oss mycket. Hon var född i Uruguay av spanska ättlingar och upptäckte snart att hon var konstnär och att hon var anarkist, att hon gjorde uppror mot makten och auktoritet i alla former. Tillsammans med hennes dåvarande man Ruben Prieto och en grupp studenter startade de kollektivet Comunidad del sur. Kollektivet bestod av hundra människor som mest. Det var Uruguay och femtiotalet, välfärdsstaten fungerade fortfarande och den uruguayska ekonomin var stark, men sprickorna i fasaden började att visas.

Hon flyttade tillbaka till Uruguay när demokratin kom tillbaka, hennes hem var alltid en tillflyktsort för barn, för barnbarn och för kamrater som kom från Sverige, Frankrike, hela världen. Hon bakade bröd av surdeg och bryggde olika likörer med svenska recept, klagade över att det i Uruguay inte fanns rabarber eller bra kardemumma, nödvändiga för vissa av hennes favorit konkokter.

Edda och kollektivet fann inspiration i olika filosofer och mentorer. Av Bruderhof, en religiös rörelse som bildades 1920 i Tyskland av Eberhard Arnold, lärde de sig att dela på allt, att inte äga eller arbeta avlönat utanför kollektivet. I Uruguay startade de ett tryckeri som hjälpte förlag och sociala rörelser. Av Erik Fromm lärde de sig ickevåld som vision och många anarkister runt om i världen korresponderade med dem för att få inspiration.

Jag träffade Noam Chomsky 1984 och intervjuade honom i Boston, på MIT, där han undervisade. Han hade hjälpt Comunidad del sur med pengar när kollektivet tvingades i exil, när Uruguay förvandlades till en grym diktatur. Han sade till mig att Comunidad del sur för dem hade varit ett lyckat exempel på anarkismen tillämpad i vardagslivet. Det amerikanska teaterkollektivet The living theater turnerade i Latinamerika och både Julien Beck och Judith Malina blev glada att hitta fränder i Sydamerika.

Eddas verk finns överallt, i några av böckerna utgivna av förlaget Nordan, på väggarna hemma hos hennes barn som valde att stanna i Sverige, i våra hem i Uruguay som Edda utsmyckade med glädje.

På likvakan sjöng vi anarkistiska sånger och drack ur en flaska av hennes likör 44, som krävde 44 dagar för att bli färdig och som blev färdig samma dag som hon dog.

På likvakan, kring den öppna kistan där hon låg med ett fridfullt ansikte, lekte hennes yngsta barnbarn, telefonerna ringde och barn och barnbarn som var i Frankrike och Sverige ringde för att berätta att de också hade samlats för att fira hennes liv.

Hon påminde mig om den tjeckiske motståndsmannen Julius Fucik som avrättades av tyskarna i början av kriget. Han skrev till hustrun på utsmugglade cigarettpapper: