Vården behöver mer resurser, konstaterar Nooshi Dadgostar (V) som menar att den avreglerade välfärden varken är kapitalism eller socialism utan en psykotisk häxblandning bara de som tjänar pengar på systemet kan vara nöjda med.
Vården har två viktiga principer att förhålla sig till:
-
Människovärdesprincipen: Vård ska ges på lika villkor för hela befolkningen
oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. -
Behovs- och solidaritetsprincipen: Den som har störst behov av vård ska ges
företräde i vården.
Tänkte på dem när jag såg nyheten om att mångmiljonären Camilla Läckberg ska starta en vårdcentral. Den ska ligga på Östermalm i Stockholm och vänder sig till personer som vill besöka en läkare för 1 650 kronor. Enligt Läckberg är det ”feminism” (?).
Den borgerliga regeringen tvingade 2010 alla regioner att införa Lov, lagen om valfrihet, inom primärvården. Det betyder att vem som helst får starta en vårdcentral, var som helst. Omkostnaderna och vinsterna står skattebetalarna i regionen för. En ”avreglerad marknadsmodell”, med Riksrevisionens ord. Deras utvärdering några år senare av systemet visade att konsekvenserna blivit katastrofala.
Nya privata vårdcentraler etablerar sig i områden där vårdbehovet är lågt och invånarna socioekonomiskt starkare. Glesbygd missgynnas tydligt. För att kunna finansiera det läggs vårdcentraler ner ”där vårdbehovet är större och där behovet av en vårdcentral i närheten av hemmet kan antas vara större.”
Riksrevisionen fortsätter: ”Vårdutnyttjandet verkar bli mer ojämlikt i vården som helhet. Många besökare med lätta och lindriga symtom har tillkommit efter reformen. Denna grupp patienter gör också fler läkarbesök efter reformens införande. Det omvända förhållandet gäller för de sjukaste patienterna, som gör färre läkarbesök.”
Hela idén om hjälp efter behov är alltså satt ur spel när företag obehindrat får kliva in och göra sina affärer.
Men, undrar du, kan man inte ha kvalitetskrav som löser frågan? Riksrevisionen avfärdar det. Styrsystemen styr mot sådant som är lätt att mäta. Inte den medicinska kvaliteten. Antalet besök eller diagnoser till exempel. Riksrevisionen påpekar till och med att: ”Detta faktum verkar ha påverkat diagnossättningen i dessa landsting, vilket kan innebära att patienter får irrelevanta diagnoser.” (!)
Det svenska skolsystemet har splittrats av de obehindrade etableringsmöjligheterna på precis samma sätt. Det går inte att styra resurser till de mest behövande och skolsegregationen pekas ständigt ut som anledningen till att eleverna lär sig mindre.
Det är varken kapitalism eller socialism. Det är en psykotisk häxblandning. En socialistiskt finansierad kapitalism. Hur kan någon vara nöjd över detta? Alltså utöver de som tjänar pengar på det. Svaret kanske finns i att inget annat land har följt efter i dessa långtgående experiment vi i Sverige har utsatt oss själva för. Nu ska Arbetsförmedlingen gå samma öde tillmötes.
Kristdemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson Jakob Forssmed kallar privatiseringen av myndigheten ”extrem”. Till och med Moderaterna (!) varnar för att en privatisering av Arbetsförmedlingen som bygger på obehindrade etableringar av ”lotsar” och ”coacher” kommer bli ”både kostsamt för skattebetalarna och dra till sig oseriösa och rentav kriminella aktörer”.
Ja, vem kan säga emot när vi redan sett resultatet? Hur kan detta få fortgå? Men Läckberg vill ju uppenbarligen hjälpa till och det är sant att vården behöver resurser. Så varför tillåts hon inte betala mer i skatt så att välfärden kan få förbättras på riktigt för alla istället?
