I Schweiz har en nationell kvinnostrejkdag utlysts på fredag, den 14 juni 2019. Detta i ett land som kanske mest gjort sig känt för att ha lagstiftat om allmän rösträtt för kvinnor så sent som 1971. Kampanjen startades redan förra sommaren på initiativ av, och med pengar från, fackföreningar från landets olika språkregioner. Fast ingen jag pratat med verkar kunna säga säkert hur det började; förmodligen var det den lika eviga som oförklarliga löneskillnaden mellan män och kvinnor trots lika utbildning och arbete som var den tändande gnistan.

Utifrån detta startskott, med flera webbsidor och konton i sociala medier, skapades underavdelningar som raskt utvecklades till välorganiserade grupper. Kvinnor verkar ha samlats i yrkesgrupper och/eller regioner, som under vinterns gång skrivit egna manifest och utarbetat tydliga mål för sina aktiviteter. Manifesten är oftast långa och tar upp en mängd olika orättvisor från diskriminering i karriären och obetalt omsorgsarbete i familjen till diskriminering av minoriteter och sexualiserat våld. Om man därmed försöker bita av för mycket, blir då frågan.

Ringar på vattnet

Med hjälp av framför allt sociala medier har kvinnor värvat andra kvinnor, som alltså inte nödvändigtvis känt varandra innan. Det är detta som är nytt – och överraskande effektivt. Som schweizisk medborgare är du inte van att gå ihop med andra utan förväntas utkämpa dina konflikter ensam och i det privata. Nu har istället ett av målen i kampanjen varit att nå ut till samtliga kvinnor i hela landet, så att ingen ska vara ovetande om den planerade kvinnostrejken. Ett annat har varit att kvinnorna ska ta för sig mer av det offentliga rummet – nu och för all framtid. Som komplement till den digitala världen finns det ett ”strejkkontor”, en kur på en stor parkeringsplats som varit öppen varje fredag sedan kvinnodagen 8 mars.

Mobiliseringen har varit så stark att strejken redan skapat ringar på vattnet innan den ens har ägt rum. Ett exempel på detta är att många arbetsgivare – däribland min egen, Zürich Universitet – valde redan i april att skriva till alla sina anställda och varna för vild strejk. Istället beskrevs under vilka ordnade omständigheter kvinna kunde få lov att ta ledigt för att strejka. Dessa absurda meddelanden fick många att skaka på huvudet.

Dagliga inbjudningar

Det är givetvis omöjligt att avgöra vad gemene man och kvinna ute i samhället vet i dag om den kommande kvinnostrejken. Sedan jag själv anslöt mig till högskolekollektivet har jag däremot dagligen bjudits till aktiviteter. Här är bara några få exempel:

”Det har bildats en strejkkör, kom och öva!”;

”Det behövs kvinnor på fem olika platser på lördag för att dela ut flygblad – skriv upp dig på listan!”;

”Till på måndag ska vi ha bakat kakor att sälja i universitetets huvudbyggnad och slipa argumenten i samtal med förbipasserande.”;

”Hotas du av uppsägning av din arbetsgivare ifall du strejkar? Då ställer Högskolekollektivet upp med jurister som kommer att hjälpa dig”;

”På tisdag kväll lär vi oss vad kvinna bör tänka på om hon arresteras eller ser någon annan arresteras av polisen.”

Protest mot tandlös lag

Stämningen på fysiska och virtuella träffplatser är tillåtande. Manifesten är inkluderande och allmängiltiga. Hon som säger att hon inte kan eller vågar strejka får tips om andra åtgärder, som till exempel att det räcker med att bära en t-shirt med en kvinnostrejklogotyp eller att skapa ett automatiskt mejlsvar med texten ”I dag svarar jag inte på mejl för jag solidariserar mig med kvinnostrejken”.

Slutligen är datumet inte slumpmässigt valt, utan vill påminna om den kvinnostrejk som samlade en halv miljon kvinnor den 14 juni 1991, det som blev den största strejken i landets historia. Då protesterade man mot att den nya jämställdhetslagen från 1981 visat sig vara helt tandlös. Nu är det dags igen.