”Det känns i alla fall hoppfullt när ett antal mansdominerade LO-förbund lyfter det orimliga i att allas löner ska räknas upp med liknande procentsatser, trots att det i botten ligger en orättvisa”, skriver Annika Hirvonen Falk (MP) som just återvänt till riksdagen med personliga reflektioner delvis nya perspektiv på politiken.
Det är nyttigt med perspektiv. Att bli påmind om att rollen som förtroendevald varken är livsstil eller yrke tror jag gör oss till bättre och mer modiga beslutsfattare. Under de fem månader som passerat sedan regeringsbildningen har jag varit gräsrot, student, förälder som vårdar sjuka barn och sjuk själv. Telefonen har ringt ytterst sällan. Mejlen fyllts på i makligare takt. Beslutsunderlagen inför nästa möte har lästs av andra. Jag har läst böcker. Jag har tagit mig tiden att sitta igenom en hel konferens om klimat och kultur, lyssnat och samtalat. Ofta har det lugnare tempot känts sunt. Ibland har jag saknat riksdagen.
Ingen dag kände jag en lika stark längtan tillbaka till riksdagens talarstol som den dag då Lars Adaktusson oemotsagd fick lägga fram sina ursäkter kring att inte fördöma abortförbud. Inte ens när de tvingar 10-åringar att fullfölja graviditeter som orsakats av incest. Det är så mycket mäktigare att ryta ifrån i riksdagens kammare än där hemma framför disken på köksbordet.
Jag har fått många nya insikter och idéer. Vissa av mina övertygelser har jag ifrågasatt och förändrat, andra har skjutit djupare rötter. Framför allt har jag ställt mig frågan vilka samhällsutmaningar som i dag saknar svar. En sådan fråga handlar om löneskillnader mellan kvinnor och män. När vi vässat verktygen mot diskriminering av arbetstagare på samma arbetsplats kvarstår ändå att finna verktyg för att motverka värdediskrimineringen av kvinnor som främst syns mellan kvinnodominerade yrken och mansdominerade yrken.
Här har länge lösningarna i hög utsträckning gått ut på att vänta. Vänta på att kvinnor utbildar sig mer, tar chefsjobb och lär sig förhandla bättre. Vänta på att de fattiga pensionärskvinnorna lämnar scenen för de unga som utmanar männen om både halva makten och hela lönen.
Fotbolls-VM är i full gång och landslaget levererar. Det finns få arenor där skillnaderna i mäns och kvinnors ekonomiska villkor är tydligare än i elitfotbollen. Fackförbundet Unionens kartläggning från i maj visar att medan 80 procent av elitfotbollskvinnor tjänar under 20 000 kronor i månaden har 80 procent av männen mer än 30 000 kronor i lön. Några veckor senare meddelade landslagsspelaren Jimmy Durmaz att han skulle skänka sin bonus till damfotbollen.
Att män avstår lön till förmån för underbetalda kvinnor är inte nytt inom idrotten. Redan för flera år sedan beslutade herrlandslaget i handboll att sänka sina löner för att damerna skulle få lika mycket betalt för samma jobb. I dag är villkoren lika och sporten anses också långt före i jämställdhet generellt.
Kanske är det enda reella alternativet till att vänta på bättre tider – att män som tjänar mer avstår lön för att värdediskrimineringen av kvinnor ska upphöra. Kanske går det till och med att någons lön måste sänkas. Det känns i alla fall hoppfullt när ett antal mansdominerade LO-förbund lyfter det orimliga i att allas löner ska räknas upp med liknande procentsatser, trots att det i botten ligger en orättvisa. Samma procent blir ju då färre kronor hos vårdbiträdet än hos direktören.
Igår trädde jag åter in i maktens korridorer. Det pågår renoveringar. Gamla väggar rivs och nya färger stryks på. Jag ser med stora förhoppningar på vad vi i bästa fall kan åstadkomma med en grön feminist som jämställdhetsminister och ett samarbete mellan fyra partier som tydligt markerat mot de antifeministiska strömningar som hotar de rättigheter och friheter som vi kvinnor en kort stund kanske hade lyxen att ta för givna.
