Tre år i rad har den internationella konferensen Sex and love with robots hållits och i november rapporterade flera nyhetskanaler om den nyöppnade finska bordellen med sexdockor. I Sverige har jag inte uppfattat några större reaktioner på fenomenet tills för någon månad sedan då Jenny Bengtsson skrev en mycket upprörd ledare i Dagens ETC med inledningen ”Det är fan inte kvinnorna som är problemet. Nu är ’sexdockorna’ på intåg i Sverige. Självklart handlar det om kvinnohat”.

Jag tror att många fler än Jenny Bengtsson blir upprörda över tanken på människor som har sex med dockor. Särskilt när det handlar om män som har sex med kvinnoliknande dockor. Bengtsson skriver även om hur tullen beslagtagit små barnliknande sexdockor, och då det blir det ju ännu mer obehagligt. Samtidigt handlar det om just silikondockor, om sexleksaker, och inte om människor, så vad är problemet? Dockor används ju på olika sätt i vårt samhälle.

Utan samtycke

Vi övar exempelvis hjärt- och lungräddning (HLR) på dockor, just för att de är dockor. Förutom att bröstkompressioner kan skada riktiga revben skulle det kännas oetiskt att öva inblåsningar på en inhyrd människa. HLR känns ok men många skulle tveka vid tanken på mer sexuella aktiviteter. Det blir helt enkelt extra laddat när det gäller sex och då blir det inte alltid så genomtänkt utan mer känslomässigt.

Låt mig ta ett helt annat exempel: Människor som äter kött kan exempelvis gå i taket på tanken att någon har sex med en ko. De tycker uppenbarligen att det är ok att bura in den, inseminera den med en hel arm, ta ifrån den kalven för tillgång till mjölk och även slakta den. Men att någon skulle stoppa in sin penis i den känns avskyvärt och ”sjukt”. Ett vanligt argument jag har stött på är att en inte kan veta om kon samtycker, vilket såklart blir absurt då den inte samtycker till att bli uppäten heller. Min poäng är såklart inte att propagera för sex med djur utan alltså att det kan bli väldigt känslosamt och ogenomtänkt när det gäller sex.

Om vi nu backar till sexleksaker så tycker jag att det är intressant att när de riktas till heteromän så ses det av många som löjeväckande eller sjukt. Jag tänker på upplåsbara dockor och så kallade lösvaginor. Sexleksaker för kvinnor, såsom vibratorer och dildos, ses däremot ofta som något positivt och frigörande. Men vad händer vid tanken på att det faktiskt går att köpa en hel underkropp i dag, inte bara själva dildon, och numera även en hel dock-manskropp?

Symbolisk skillnad

De är få och marknadsförs knappt alls till skillnad från dockor som liknar tjejer. Det finns såklart skillnader i fenomenet sexleksaker riktade till olika kroppar. Våra skilda reaktioner skapas i en värld där kvinnors kroppar i stor utsträckning används av män för egen njutning och självkänsla. När så många kvinnor utsätts för våld av män, och dessutom har orgasmproblem, blir en vibrator en befrielse medan en sexdocka för män kan ses som ännu ett sätt att exploatera kvinnor.

Och symbolik ska inte underskattas. Det finns en anledning till att feminister kritiserat kvinnosyn i allt från finkultur till datorspel och porr. Det vi ser och hör skapar människosyn och människosyn skapar handlingar. Vad gäller nya sexdockor skriver Jenny Bengtsson att de marknadsförs misogynt och nämner exempelvis ett företag i Mellansverige som skriver att sexdockan ”aldrig tjatar på dig om någonting. Hon lägger sig inte i vad du gör. Hon förpestar aldrig stämningen som vanliga kvinnor verkar tycka om att göra”.

Jag finner inte några sådana beskrivningar vid en snabb-googling på sexdockor, men frågan är om marknadsföringen är problemet eller sexdockorna i sig och ska vi göra vad som helst med dockor? Jag tänker på reaktionerna för några år sedan då en barnprogramledare högg ut ögonen på en vanlig docka. Själv minns jag att jag tyckte att de upprörda reaktionerna var fåniga, det var ju bara en docka och den ska en kunna leka med på olika sätt, inte bara ”korrekta” sådana.

Och så har vi dockor som kan programmeras till enklare interaktion, även sexuell sådan, alltså sexrobotar. Robotforskare talar om fenomenet att ju mer människolik en robot är desto mer förfärade blir vi tills det går över en gräns där den är så lik oss att vi inte riktigt skiljer den från oss människor.

Alltid i ett sammanhang

Det tar bland andra Kathleen Richardson fasta på. Hon är professor i robotetik och driver en kampanj emot sexrobotar. Hon menar att ju mer tekniken utvecklas desto mer kommer män att tro att de har sex med en riktig kvinna och då menar hon att steget inte är långt till att behandla en kvinna på samma sätt. Richardson förutsätter alltså att sexrobotar behandlas illa av män, eller i alla fall att de lär sig att inte behöva ta hänsyn till robotens känslor och önskemål.

AI- (artificiell intelligens) och robotforskaren Kate Devlin lyfter istället möjligheter för exempelvis blyga och ensamma att närma sig sex. Med liknande argument säljer även sexdocks-bordellerna in sina tjänster – som möjligheter att få utforska sin sexualitet i en trygg och icke-dömande miljö där ingen blir utnyttjad. Och självklart finns argument om att sexdockor kan förhindra allt från sexhandel till otrohet.

Kate Devlin pratar om hur Virtual Reality använts i Kanada för att rehabilitera sex-förövare och hur robotar skulle kunna spela en sådan roll i framtiden. Men jag tänker att går det att lära åt ena hållet så går det väl även att lära åt det andra. Om en tränar våld på dockor kan det sedan utföras mot människor.

Hur som helst så känns det bra att robotar i fabriker inte ser ut som människor. Tänk små robotbarn vid löpande band, eller robotar uppdelade i hudfärg vid olika arbetsuppgifter. Dockor och robotar finns alltid i ett större sammanhang av historia, makt och starka känslor. Så även sexdockor.