”Både feminismen och klimatkampen – och kampen för biologisk mångfald – kräver att vi utmanar den ekonomiska makten och kapitalismens rovdrift. Och på bägge arenor får vi ofta höra att vi helst ska sitta stilla i båten”, skriver Malin Björk (V), som nu tar plats i EU-parlamentets miljöutskott.
I fredags var vi enligt uppgift 15 000 som deltog i klimatdemon i Bryssel. Det är en mäktig känsla att kunna ta rygg på tusentals ungdomar som visar vägen och har skapat en rörelse som jag tror – och hoppas – kommer förändra både vår samtid och vår framtid. Det är också en rörelse som är förpliktigande för alla oss vuxna och särskilt för oss politiker.
I början på 00-talet, ganska långt innan jag gav mig in i partipolitiken var jag engagerad i en global mobilisering för en annan global politik inom ramen för World social forum och European social forum. Det var arenor där aktivister med olika ingångar möttes – feminister, antirasister, fackliga aktivister, socialister, fredsaktivister, ja i stort sett alla rörelser som ville se en rättvis och hållbar värld. Inte minst fanns där en stark mobilisering för klimaträttvisa.
Så här i backspegeln kan jag konstatera att kraven på klimaträttvisa aldrig fick den centrala plats den borde haft i vår kamp och vår mobilisering. Naomi Klein skriver just i inledningen på sin bok från 2014 Det här förändrar allt – kapitalismen kontra klimatet om hur hennes klimatkamplust väcktes ganska sent. Men hon skriver också om vilken omvälvande och systemförändrande potential och kraft klimatkampen bär på.
Väl så, men det räcker inte att analysera och peka på sakernas tillstånd och möjligheter i en bok, om än så briljant. Det krävdes en sextonårings okuvliga envishet och en väldigt massa andra unga människor som satte andra unga människors rörelse, som satte ännu fler i rörelse, som till slut fått hela världens ledare att öppna öron och ögon. Dagens klimatkamp blir allt starkare också för att andra rörelser sammanstrålar och hämtar kraft och förståelse från varandra. Vi har ju alla alltid vetat att vi bara har en planet och att vi måste samsas och leva på den tillsammans, men med klimatkampen blir det så oerhört tydligt, så akut, så konkret.
Det finns många paralleller mellan feminism och klimataktivism. Feminismen är systemförändrande – åtminstone för en vänsterfeminist. Det är också klimatkampen. Precis som feminismen inte bara handlar om lika rättigheter för alla på pappret utan även om ekonomiska resurser och makt, och hur samhället värderar (eller inte) omsorgen om varandra, så handlar klimatkampen inte bara om att uppmuntra människor att konsumera lite mer hållbart – utan om att i grunden ändra systemet.
Både feminismen och klimatkampen – och kampen för biologisk mångfald – kräver att vi utmanar den ekonomiska makten och kapitalismens rovdrift. Och på bägge arenor får vi ofta höra att vi helst ska sitta stilla i båten. Vi stöter också på motstånd från samma bakåtsträvande höger, där de som motarbetar kvinnors rättigheter oftast också är klimatförnekare, såsom Trump, Bolsonaro, och Europas högerauktoritära partier.
När jag var yngre tyckte jag att ekofeminismen var lite för väl inriktad på biologi och essens/särartsfeminism för min smak. Men i dag har både praktik och analys utvecklats och tillsammans kommer vi utmana den ekonomiska makten, militariseringen, och blåsa till strid för att försvara en hållbar och jämlik organisering av våra mellanmänskliga relationer samtidigt som vi kräver respekt för de gränser som planeten sätter. Det finns en stor sprängkraft i detta.
När jag nu tar plats i EU-parlamentets miljöutskott tar jag med mig den feministiska kampen, jag tar med mig kampen för ekonomisk och social rättvisa, för en hållbar och rättvis handelspolitik, en migrationspolitik som inte bygger på murar och dödliga resor, kampen för mänskliga rättigheter och för en demokratisering av hela samhället. För om vi ska klara klimatet och den biologiska mångfalden så krävs det att vi förändrar så mycket mer än energitekniken och lagstiftningen kring CO2.
Om några veckor är det dags att utse en ny EU-kommission som ska lägga fram nya förslag för att svara på aktivisternas, forskarnas, och politikernas krav för att motverka klimatförändringarna. Det ser inte särskilt ljust ut för klimatet i Ursula von der Leyens line-up. Det är mest business as usual, med mer nyliberal handelspolitik och öppna marknader.
Men det är upp till oss att ändra på det. Vänta bara tills vi feminister, människorättsaktivister, fackliga rörelser, antirasister – och klimatkämpar – gör gemensam sak. Låt oss börja med att sätta stopp för handelsavtalet mellan EU och Mercosur länderna, inklusive Brasilien. Sedan höjer vi ribban och skärper varenda lagstiftning som krävs, och ser till att den ekonomiska politiken anpassar sig till planeten och människorna istället för tvärtom.
