”Vi är glada och väldigt vaksamma. Återuppbyggnaden kommer inte att vara enkel, enighet och koalitioner är användbara för att vinna val men komplicerade när det är dags att regera.” Liliana Hendel om maktskiftet i Argentina efter helgens presidentval som blev en seger för landets vänsterperonistiska allians.
Lördagen den 27 oktober grydde med ett djupt förväntansfullt socialt klimat.
En stor andel av befolkningen hade redan i primärvalen uttryckt sin beslutsamhet att förändra regeringens politiska inriktning. Resultaten av det valet framstår i efterhand som en symbolisk folkomröstning. Den då regerande presidenten hamnade i ett chocktillstånd och skyllde i ett upphetsat tal den ekonomiska förödelsen och den dramatiska dollaruppgången på sina kritiker. Den vinnande kandidaten positionerade sig som presidentvalets vinnare både inom och utanför landet, trots att 15 dagar fortfarande återstod till valet.
Det neoliberala styret (2015-2019) raserade de små stabiliteter som uppnåtts efter diktaturen. För den sociala väven vitala institutioner och organisationer avfinansierades, och mänskliga rättigheter kallades ”ett jobb” som på slang betyder bedrägeri, idén om att vara offer för subversion göddes på nytt och den organiska högern – som ropade om ”de båda liven” på gatorna i ett svar på kvinnorörelsens massiva manifestationer med krav på säker, laglig och kostnadsfri abort på offentligt drivna sjukhus – växte. Allt i linje med ett säkerhetsdepartement som uppmuntrat till repression av strejkrätten och urskillningslös användning av skjutvapen.
Den expansiva privatiseringsvågen sökte förstöra den tillgängliga och kostnadsfria utbildningen och hälsovården. En historisk bastion och ett karaktärsdrag i Argentina, som sökte jämna ut möjligheterna i hela det samhälle som, med heterogena rötter, varit mottagare av invandring av olika slag sedan 1800-talet. Från landsbygdsområden till stadskärnorna, från länder i kris på grund av krig eller ekonomiska kriser.
Motståndet var aktivt. Den oppositionella journalistiken, särskilt den feministiska journalistiken, attackerades hårt. Medier stängdes, 4 000 kolleger blev utan jobb, public service-medier – som nyhetsbyrån Telam och rikskanalerna i radio och tv – tömdes på innehåll och arbetskraft, och barnprogrammet Pakapaka eller kulturprogrammet Encuentro, hyllade för sitt innehåll, kördes på porten och finansieringen upphörde.
För många av oss tog den mardrömmen slut med detta överväldigande val, vars slutgiltiga resultat återstår att beräkna, men som med irreversibla siffror markerar att det vinnande receptet är Alberto Fernandez och Cristina Fernandez de Kirchner.
Förväntningarna är stora, vi vill stänga en period där det vardagliga utövandet av grymhet osynliggjordes av de stora mediekonglomeraten, vi behöver återskapa vår inre marknad, förstörd av beslut som skapade otrygghet för hela befolkningen, och förhandla en skuld omöjlig att betala med Internationella valutafonden. Återuppta vägen mot mänskliga rättiheter och regional enhet, obeträdd under fyra år, och försvagad genom privilegieringen av andra ekonomiska intressen långt ifrån medborgarnas dagliga verklighet.
Löftet om ett jämställdhetsdepartementet är ett faktum med stor genomslagskraft för den aktiva och heterogena kvinnorörelsen som 2015 markerade ett före och efter med den internationellt uppmärksammade protesten #niunamenos som skakade strukturerna i ett manschauvinistiskt och patriarkalt samhälle.
Vi är glada och väldigt vaksamma. Återuppbyggnaden kommer inte att vara enkel, enighet och koalitioner är användbara för att vinna val men komplicerade när det är dags att regera. Där kommer vi att befinna oss, kvinnorna, dissidenterna, de olika grupper som genom att göra motstånd nått ända hit.
En enorm gest av den representativa demokratin i ett land som står upp och vet sig vara en aktiv del av en region som står i brand och kämpar för sina rättigheter.
Översättning: Jenny Rönngren
