Många av de rättigheter som sandinisterna kämpade för har gått förlorade under Daniel Ortegas styre. Ana Valdés har intervjuat nicaraguanska författaren Gioconda Belli. Hon beskriver läget som farligt, men är ändå optimist: – Jag tror på att Nicaragua kommer att klara detta.
Gioconda Belli, en av Nicaraguas främsta författare och före detta gerillakommandant under Anastasio Somozas diktatur, debuterade med en diktsamling 1972, samma år som jag själv fängslades som 19-åring.
Sedan dess har jag följt Bellis utveckling som författare, från poesi till prosa, från anhängare av revolutionen i Sandinos anda till en skarp kritiker av sin tidigare kamrat och landets nuvarande president Daniel Ortega. Nicaragua är ett land av viktiga poeter.
Rubén Darío, en av kontinentens främsta poeter och grundare av modernismen, föddes i Nicaragua 1916 och anses i dag vara den spanskstalande världens främste förnyare. Och Latinamerikas äldste och mest kände poet, munken och prästen Ernesto Cardenal, en av de viktigaste rösterna inom befrielseteologin, är också född i Nicaragua.
Cardenal var varm anhängare av den sandinistiska revolutionen och blev revolutionens kulturminister under en period. Påven Johannes Paulus och Opus dei såg till att han fick munkavel och under flera år inte kunde arbeta som präst. Påven Franciscus tog honom till kyrkan igen.
Belli, Cardenals och Darios arvtagare, passerade Montevideo på ett snabbt besök och jag passade på att intervjua henne och fråga om vad hon tycker om dagens Nicaragua.
– Ortega är en ny diktator och jag trodde inte att jag skulle beöva leva under två diktaturer. Jag gav revolutionen min ungdom, fick leva underjordisk, i exil, dömdes till fängelset och lyckades rymma. Nu lever jag i Nicaragua och kan komma in och resa ut men vet inte hur länge. Man lever i skräck. Jag levde ett tag mellan två länder, pendlade mellan Los Angeles och Managua, men det var svårt, man var aldrig någonstans på riktigt. Nu är jag glad att jag har återvänt på riktigt till Managua, jag tror inte att de kommer att fängsla mig, det vore en skandal för Ortega att fängsla mig. Jag är glad att jag kan uttrycka mig på spanska igen.
Har du någon relation till Uruguay?
– Självklart, både Mario Benedetti och Eduardo Galeano har varit viktiga förebilder för mig och min generation. De lyckades med bedriften att höra till vänstern politiskt men de var stora förnyare rent litterärt. Med Eduardo delade vi en lägenhet under Frankfurts bokmässa och vi pratade mycket om utvecklingen i Nicaragua. Han var, som många, en entusiastisk anhängare av revolutionen som vi sandinister lyckades vinna mot Somoza. Men han gillade inte utvecklingen efteråt och besökte aldrig Nicaragua efter 1990. Vi saknar honom. Han var god vän med både Claribel Alegria och med Ernesto Cardenal, vår stora poet. Jag skriver om honom i boken Rebeliones y revelaciones.
Hur är det att vara feminist i dagens Managua?
– Farligt, under Ortega har vi förlorat många av de rättigheter vi hade som sandinister kämpat för. Till exempel, Ortega och hans hustru Rosario Murillo, en marxist som nu är allierad med den katolska kyrkans mest reaktionära krafter, har gett kyrkan makten över kvinnornas kroppar. Och till och med den terapeutiska aborten, som var garanterad i Nicaragua i många år, är förbjuden nu.
Ser du någon framtid där Murillo, Ortegas hustru, blir president?
– Nej, folket har tappat förtroende för dem. Vi som var sandinister hade redan tagit avstånd från Ortega, vi såg hans auktoritarism och hans ambitioner. Ortega har lyckats etablera en ny diktatur, vi har nu hundratals döda, en ny lag som kriminaliserar alla dissidenter, rättvisan har blivit ett skämt, vi har tiotals journalister fängslade och många har flytt och lever i exil i andra länder. Jag är en optimist och tror på att Nicaragua kommer att klara detta. Tänk på den franska revolutionen, vi måste kämpa för våra drömmar, helt oavsett om de ska uppfyllas i vår livstid eller efteråt.
Hur var det att leva i exil?
– Jag kommer från en europeisk familj, med både italienska och franska rötter. Mina italienska anfäder kom för att arbeta och bygga Panamas kanal. Mina franska förfäder sökte sig till guldet i Kalifornia och hamnade i Nicaragua. Och min make är också en sådan blandning, en man som är född i Paris som växte upp i Italien och senare USA. Han har lärt mig mycket om att vara en nomad i världen. Vi har varit gifta i 32 år. Hela mitt författarskap är mycket personligt. Det är relaterat till mina rötter och till mina hemligheter. Oäkta barn, hemliga affärer, pengar en generation, fattigdom i nästa, dåliga affärer, briljanta uppfinnare, allt blandas i mina böcker.
Gioconda Belli påminner om att Nicaragua, ett land bland vulkaner och kaffeplantager, är ett land som tror på framtiden.
