Maj Wechselmann har sedan slutet av 60-talet gjort politiska filmer om kvinnofrågan, militarism och kärnkraft. Och har inga planer på att sluta. Nu är hon aktuell med en dokumentärfilm om Moa Martinson som, trots nästan ofattbart svåra omständigheter och i skuggan av manliga kolleger, blev en av våra främsta proletärförfattare.
Maj Wechselmanns nya film Moa Martinson: Landsmodern börjar med en kvinna som ligger på golvet i sitt torftiga hem och föder barn. Förutom de andra barnen som ligger och sover, och för vars skull hon försöker kväva sina skrik, är hon ensam. Scenen finns med i en av Martinsons mest kända romaner Kvinnor och äppelträd, men är också hämtad ur Moa Martinsons (1890-1964) eget liv.
Innan hon blev Moa Martinson var hon Helga Maria Swartz och gift med en alkoholiserad man som misshandlade och våldtog henne och ständigt gjorde henne gravid. När jag träffar Maj Wechselmann för en intervju talar vi om hur denna dramatiska och kraftfulla inledningsscen speglar ett av Martinsons främsta litterära ärenden: att skriva in kvinnors erfarenheter i arbetarlitteraturen.
Wechselmann jämför med litteratur skriven av uppburna manliga författare vid samma tid.
– För männen är samlaget det stora och det är det som skildras hela tiden. Vi har rätt mycket annat också. Vi har förlossningarna och barnen. Under hela tiden som hon föder de här fem barnen har hon inte rösträtt. Hon har inte rätt att råda över sina barn. Hade hon försökt fly det här äktenskapet så hade han /mannen/ tagit dem och utackorderat dem.
Och som om detta inte vore nog dör dessutom två av de fem barnen när de går ner sig på isen. Hur denna Helga Maria Swartz som skulle bli en Sveriges mest stridbara socialistiska röster och älskade arbetarförfattare kunde ha resurser kvar till sitt politiska och litterära arbete framstår som inget mindre än ett mirakel.
– Hon är en supermänniska, konstaterar Maj Wechselmann.
Filmen visar hur denna supermänniska trots alla hinder på vägen börjar delta i den offentliga debatten genom att skriva i bland annat den syndikalistiska tidningen Arbetaren, och så småningom även skriva skönlitterärt. Hon är i dag känd för sina raka och frispråkiga romaner om arbetarkvinnors villkor under det tidiga 1900-talet. Få kan glömma modern i de självbiografiska barndomsskildringarna som börjar med Mor gifter sig 1936. Hon som fått barn utanför äktenskapet under sin anställning som piga, som likt Martinson själv gifter sig med en alkoholiserad man och som föder det ena barnet efter det andra som alla (utom Moa, kallad Mia i böckerna) dör som spädbarn. För kvinnorna i Moa Martinsons böcker är positionerna som kvinnor och arbetarklass oupplösligt sammanlänkade.
– För att vara lite ärlig så är det ju mer klass /än kön/ hon pratar om. Fast hennes erfarenheter är nya som litterärt stoff. Det är herrarna som har härskat på täppan.
I Kvinnor och äppelträd finns det till och med en abort, men den tog Bonniers bort. Annars hade de inte kunnat ge ut den.
Den dubbla tragedin i Moa Martinsons liv är dock att även hennes litterära gärning kom att överskuggas av en man. I Moa Martinson: Landsmodern berättas det om hur den hemlösa och sjuka Harry Martinson kommer till Moas torp. Sin vana trogen att alltid vara solidarisk hur lite hon själv än hade, låter hon honom bo hos henne. Hon vårdar honom inte bara fysiskt utan även intellektuellt. Hon blir hans litterära mentor.
– Sedan så blir det /till exempel i Lars Ulvenstams biografi/ till att hon ”stör” honom. Det är en total förvanskning, säger Maj Wechselmann.
Historien om Harry, som blev den uppburna skalden och nobelpristagaren, och Moa, som ofta avfärdats som ”folklig” liknar filmen The wife, menar hon. Där visar det sig att det i själva verket är den uppburna författarens hustru som står bakom en stor del av litteraturen han producerat. Wechselmann reflekterar över hur det var först när Harry träffade Moa som hans texter blev riktigt intressanta. Det var då han fick ett hem, ro att skriva och en mentor.
Börjar det narrativ som gör gällande att Harry var den stora författaren och Moa den ”folkliga”, som dessutom inverkade störande på ”det stora geniets” skapande ändras?
– Det är väl på tiden att vi börjar titta på fakta – för egentligen var det ju tvärtom! Det är ju på tiden att vi berättar sanningen nu. Nu ska det fram!
Jag undrar om hon var orolig över att återigen ge Harry Martinson plats på Moa Martinsons bekostnad, genom att berätta om detta, i filmen om den sistnämndas liv.
– Jag tycker inte att han får för mycket plats, svarar Wechselmann. Egentligen är det nästan lite för kort. Men det är sådant man kan göra en bok eller spelfilm om.
Och en bok är just vad hon håller med. Hon vill fortsätta ifrågasätta bilden av de kanoniserade manliga författarna i kretsen kring Harry och Moa, de som alltid bjöds på mat av Moa när de kom för prata litteratur med Harry. Där fanns bland andra Arthur Lundqvist, Ivar Lo Johansson och Eyvind Johnson. För dem, menar Maj Wechselmann, är det ”fullständigt omöjligt att föreställa sig att en fjorton år äldre kvinna kan vara en mentor och vara en självständig människa”.
– Det de skriver om kvinnor, de här proletärförfattarna… Ivar Lo har väldigt många metaforer för kvinnor. Endera är de höns som kommer vaggande. Eller också så är de utkillade getter, eller duvor, eller fåglar med långa halsar. Vi har accepterat det här. Arthur Lundqvist blev ju ledamot i Akademien. Arthur Lundqvist som ständigt på cykel är på väg till nya jaktmarker, det vill säga nya folkets parker där han kan haffa någon kvinna. Och sedan beskriver han hur han ligger med dem. Och det accepterade min generation som avancerat!
– Enligt Nobels testamente, om att ändra samhället, var det ju helt klart att Moa, Martin Andersen Nexo och /Maksim/ Gorkij skulle ha haft Nobelpriset. Men Akademien har alltid varit formalistisk och synnerligen borgerlig.
Hur tror du att Moa Martinson skulle finna sig i dagens politiska samtal?
– I det samhälle där Moa har fött sina fem barn jagade man Harry för att slå ihjäl honom. Det var synen på tiggare. Den var brutal och helt utan humanism. Det samhälle som hon dog i var ett ganska humanistiskt samhälle där man inte kunde tänka sig att slå ihjäl tiggare, utan så småningom skaffade dem bostäder. Var är vi i dag då?
Vi konstaterar att vi nu lever i ett samhälle där det de facto återigen händer att tiggare slås ihjäl. Moa Martinson skulle kanske bli besviken om hon återvände i vår tid.
Moa Martinson, 1957.
Maj Wechselmann pratar om kommersialismen som hon bara sett öka under sin livstid, och om den föraktfulla behandling kvinnor fortfarande utsätts för.
Men som kvinna, och dessutom kvinna som varit verksam som filmskapare och aktivist sedan slutet 60-talet ser hon också positiva förändringar.
– Och det har gått ner i alla lager. Jag tror att #metoo är oerhört viktigt genom hela samhället. För det ger oss kvinnor en trotsreaktion.
Själv har Wechselmann under hela sin konstnärliga och politiska gärning väckt minst sagt starka reaktioner. Bland annat har hon anklagats för att vara rysk spion.
Har du någonsin känt att du vill ge upp?
– För det första har jag inte tänkt dö på knä. För det andra så är det så att bitterhet, det är ju bara ett sätt att förbruka tid på fullständigt destruktivt sätt. Man kan lika gärna göra det som man tror på. Någon gång ska det väl slå in!
