Genom att låta utomstående aktörer få sätta agendan i konsthallen finns det en omstrukturering gällande vilka det är som tillåts att lyfta fram sina berättelser och för vilka. Hur kan då konsten vara med och bidra till att öppna konstrummets tröskel? Detta är ytterst de frågorna som ställs i Botkyrka konsthalls senaste utställning The rose that grew from concrete.

Utställningen tar sin utgångspunkt i tio unga konstnärers erfarenheter av att vara unga hbtq-personer som rasifieras. Valet av perspektiv tog sin form utifrån producenten och curatorn George Chamoun som fick friheten att sätta agendan för utställningen. George Chamoun reflekterade över vilka röster som behövdes lyfta upp i samhället och vad som fattades när han växte upp.

George Chamoun

En utlysning gjordes för att nå ut till unga konstnärer mellan 18 och 25 år som identifierar sig som en hbtq-person och som rasifieras. Tio unga konstnärer valdes in: Afrang Nordlöf Malekian, April Lin, Fernando Torres, Hanna Böhm, Isabella Normark, Jon Ely Xiuming, Lasmi Belmar, Louise Helmfrid, Ruhani och Shahin Alipour.

Deras gemensamma berättelser fick ta form på olika sätt i konsthallen och resultatet är en utställning som vägrar att reduceras till världens ojämlikheter och utsattheter. Här får det vackra och det sårbara ta plats likaledes smärtan och kampen och där konstnärernas berättelser får vara sin egen sanning i rummet.

Kollektivt sammanhang

Det är en sällsynt känsla att träda in i ett konstrum där det finns en tydlig omsorg och ömhet med de berättelser som får ta plats i Botkyrka konsthall. Konstnären Jon Ely Xiuming uttryckte att det skapade en trygghet att kunna få jobba med en curator som har likande erfarenheter och att det inte händer ofta i konstsammanhang. Det märks i inramningen av utställningen och hur varje konstverk manifesteras. Det finns ett kollektivt sammanhang, en röd tråd som löper i rummet.

Jon Ely Xiuming.

Utställningsrummet har en centraliserad uppbyggnad och det skapar en känsla av enhetlighet i rummet, en samlande plats där allt sker i samma sfär. Rummets höga tak har utnyttjats väl och inramas på olika sätt med konstverken i rummet. I fonden av rummet ser vi Ruhanis väggmålning som gjordes inför utställningen. Konstnären lät färgerna sippra ner på väggen, street art kom in med en blandning av konstnärens egna illustrativa stil. Det intima och kärleken skulle träda fram ur bilden av paret som låg vid en äng, det är inte bara sorgen och förtrycket som ska lyftas fram.

Detta understryks ytterligare med April Lins två videoverk som blir inramade i den tillsatta vita boxen i rummet. Syftet med videoverken är inte att fastna eller att landa i smärtan, eller att visa på de orättvisor som levs just nu av att vara en hbtq-person och som samt utsätts för rasism. Men rättare sagt som konstnären April Lin uttryckte det med sina verk, är det en verklighet som får tala och vara i sig själv. Det är i gemenskapen, och i deras kroppar som bär på kunskapen och erfarenheten, den kollektiva sanningen får existera.

Starka porträtt

I båda videoverken finns en enad form som framhäver gemensamma upplevelser, från att flera personer får berätta om deras erfarenheter av det ökade fascistiska våldet i Sverige till att visa det intima i queer kärlek och dess villkor att existera i ett distansförhållande. Det intima får kontrastera mot den hårda politiska blicken. Filmerna tillåter betraktaren att falla tillbaka och känna vid personerna, samtidigt ryckas med att befinna sig mellan det verkliga och det fiktiva av att ingå i en virtuell distansrelation.

Parallellt har vi Shahin Alipours fotoserie som betonar just utforskningen av levda berättelser och blir som en förlängning gentemot April Lins videoverk. Fotoserien visar starka porträtt, individer som tillåts att utforska sin frihet och hur deras sanna jag existerar i relation till flera versioner av sig själva utan begränsningar. Fotografierna står som en enad front där porträtten talar om den gemenskap som genomsyrar utställningens helhet.

I det kollektiva får varje verk existera i sin mångfald och varje konstnärs spektrum får andrum. Som utställning betraktad lyckas The rose that grew from concrete framhäva konstens kollektiva processer utan att reducera de estetiska objekten och konstens essens. Olika medium får ta plats i rummet och håller ett kontinuerligt sammanhang utan att kännas överflödiga.

Curatorn George Chamoun har jobbat fullt ut med att framhäva flera konstnärliga perspektiv och berättelser som bidrar till att skapa ett enat sammanhang i rummet. Du får en känsla av att det finns ett utrymme för att saker ska hända i rummet, en samlingsplats för gemensamma utbyten. Detta visar på visionen för Botkyrka konsthalls gränsöverskridande samarbeten.

Fernando Torres.

Skarpt och ärligt

Botkyrka konsthall ser sig inte som en plats där de själva ska reflektera kring samtiden och dess plats, utan har jobbat utförligt i ett program inför utställningen med olika aktörer som Cinemafrica, Kvinnohistoriska museet och Changers hub för att bidra med deras perspektiv. Något håller på att hända på konstscenen i Stockholm.

Med utställningen The rose that grew from concrete visar Botkyrka konsthall vikten av att ge möjligheter till producenter och aktörer som kan bidra med skarpa och ärliga perspektiv till samtidskonsten. Det handlar inte bara om att bryta ner homogena konstrum utan även att förstå sin roll som institution utifrån den plats en förankrar sig i. Konsten kan vara med och peka på aktuella samhällsfrågor som marginaliseras och vilka röster som behöver få ta plats.

Utställningens viktigaste poäng är kanske hur en konsthall kan se det väsentliga med att curera och jobba tillsammans med andra utomstående vars perspektiv bryter ned de vita konstrummens trösklar. Men kanske främst att det måste finnas platser som Botkyrka konsthall, som låter konsten framhäva gemensamma sanningar, som inte behöver vara ursäktande eller förklarande.