På onsdag röstar riksdagen om en regeringsöverenskommelse som innehåller krav på språktest för medborgarskap. I en tid då människor förfrämligas påminner Maria Fredriksson om språkets ramar och vad de kan innebära när ens ”sanna, hela jag sitter bundet bakom en mur av grammatik, prosodi och vokabulär”.
I turerna kring regeringsbildningen har kravet på språktest för svenskt medborgarskap åter aktualiserats. Vid en första anblick kan kravet tyckas rimligt, men det är viktigt att ta ett steg tillbaka och ta ett litet andetag och fundera över vad det är som sägs och framförallt vilka konsekvenser det kan få.
Syftet sägs vara att få folk i arbete och den som blir medborgare att känna ett starkare band till det nya landet, men i och med att medborgarskap kopplas till rättigheter blir språkkrav inte bara en önskan om ökad inkludering utan en exkludering. Detta särskilt om det inte backas upp med goda förutsättningar där utbildade lärare får resurser och tid att undervisa.
I dessa dagar då så många framställs som främlingar är det extra viktigt att vara medveten om vikten av representation och naturliga mötesplatser. Det är även viktigt att hålla i minnet hur språket sätter upp ramar för oss.
De flesta av oss kan relatera till hur det känns att vara ny inför ett språk. De flesta kan dra sig till minnes hur det kändes att försöka greppa de första hälsningsfraserna, glosorna och verbformerna. Att gå från turistengelska till något som kan fungera i en vardag full av studier eller arbete är för många svenskar ett mycket stort steg, trots att de flesta av oss vuxit upp med engelska både i skolan och media.
Många vet hur utlämnad man känner sig i ett sammanhang där inte ens turistengelska fungerar; hur svårt det kan vara att ta sig tillbaka till hotellet, anmäla en försvunnen väska eller köpa de där allergitabletterna som man glömt hemma. Att dessutom vistas i ett land där skriftspråket är ett helt annorlunda än det man är van vid gör känslan av främlingskap än starkare.
Det kan vara nog så svårt att erövra ett språk som får vardagen att fungera; att kunna skämta på ett annat språk. Att ge uttryck för alla nyanser i ens känslor, att vara sig själv fullt ut är för många ett närmast omöjligt företag. Att inte behärska ett språk fullt ut i ett sammanhang där det krävs kan upplevas som ett fångenskap. Ditt sanna, hela jag sitter bundet bakom en mur av grammatik, prosodi och vokabulär.
Att treva sig fram på Las Palmas flygplats eller på ett hotell i Phuket är en sak. Att inte kunna vara ditt vanliga kvicka jag på festen där gästsammansättningen gör att du måste tala engelska är högst temporärt. Du åker snart hem till din språkliga hemvist och kan snart vara dig själv igen.
Att vara tvungen att under loppet av ett år lära sig ett helt främmande språk samtidigt som du ska ordna bostad, barnomsorg och kanske starta om yrkesmässigt är en helt annan sak. Du är inte på semester och vet inte när eller ens om du någonsin kan återvända hem.
Föreställ dig tröttheten av att allt väsentligt måste ske på ett för dig helt främmande språk. Att få tala det egna språket med någon är som att hämta andan efter ett set armhävningar och att få skämta och bara tramsa med en språkfrände är som den där sköna stretchen efter ett avklarat träningspass.
Om den du möter endast representeras av ett brutet språk och endimensionella stereotyper glöms det lätt bort att bakom den haltande kongruensen, de felaktigt uttalade vokalerna och de hopblandade konsonanterna finns en människa med kunskap, erfarenheter, känslor och humor. Tänk dig tillbaka till skolans språklektioner, besöket på den där spanska restaurangen eller taxiresan i Thailand och minns att den du möter är lika hel och komplett som du.
