Dagligen läser jag om hur judar utsätts för hatbrott, hot och diskrimineras. Jag läser om hur de inte vågar bära davidsstjärna synligt och hur judiska barn och ungdomar inte känner sig trygga på alla skolor. Senast dömdes en imam i Helsingborg för hets mot folkgrupp efter att ha uttalat sig nedsättande om judar under en demonstration. Nu granskas Karolinska sjukhuset för repressalier mot judiska läkare och Diskrimineringsombudsmannen (DO) inleder ännu en tillsyn. I somras kunde vi läsa om att ett samhällscenter och synagoga i Vilnius i Litauen stänger på obestämd tid på grund av otaliga hot och svårigheten att säkerställa säkerheten för besökare.

Jag läser också dagligen om hur muslimer diskrimineras, porträtteras och kontrolleras av alla möjliga håll och parter. Att det existerar ett förakt och en misstro mot muslimer är ett faktum. Flera riksdagspartier önskar införa slöjförbud. I grannlandet Norge greps nyligen en man i 20-årsåldern misstänkt för ett terrordåd i en moské i samhället Bærum. I vårt andra grannland Danmark har ett öppet islamofobiskt parti, Stram kurs, vuxit och vill helt förbjuda islam. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) är islamofobiska hatbrott vanligast förekommande av alla antireligiösa hatbrott. Kvinnor som bär slöja är särskilt utsatta men också ofta de som politiken diskuterar och vill kontrollera.

Oavsett vilket som är vanligast förekommande av de antireligiösa hatbrotten är det ett faktum att hatbrotten ännu sker och att vi gör alldeles för lite för att motverka deras existens. Temadagar i skolan räcker inte för barn kan inte ta eget ansvar för diskrimineringen och för att hatet och fördomarna lärs ut så tidigt, mycket mer än vad skolan ensam kan rätta till. Det är inte heller bara en förälders ansvar, utan skiftet som vi verkligen behöver kräver ett helt samhälles ansvarstagande.

Enligt Brå är antisemitismen varken ett nytt eller importerat problem, vilket nationalister och högern är experter på att konstruera och repetera. Att de vill ställa grupper mot varandra är heller inget nytt, det är vi som tillhör dessa grupper vana vid. Det viktiga är nu att erkänna att vi alla lever i ett samhälle där såväl antisemitism som islamofobi existerar, och att det inte bara är den uttalade högern och nationalister som sysslar med det.

Vi kan inte motverka det ena utan att erkänna det andra. Inget annat än nolltolerans är ett tillräckligt bra mål. Därför behöver politiken bygga upp sitt förtroende genom att motverka antireligiösa hatbrott av alla dess slag.

Istället för att vända oss mot varandra, bör vi först vända oss till våra egna föreställningar och fördomar och sedan se hur vi kan mötas. Vi måste erkänna och bekämpa varandras förtryck för att motverka de som vill bekämpa demokratin och religionsfriheten. Bara då kan vi ärligt bekämpa både islamofobi och antisemitism och enklare avväpna nationalister. Nationalism är en del av problemet.

Konflikten och krigen mellan Israel och Palestina har både historiskt och i nutid ökat motsättningar mellan muslimer och judar globalt. Vi måste genast skilja på den judiska befolkningen och den israeliska staten på samma vis som vi måste skilja på muslimer, araber, palestinier och Hizbollah. För kriget mellan Israel och Palestina kommer tyvärr inte ta slut detta år, men arbetet mot antisemitism och islamofobi ska inte behöva vara beroende av det.

Fler måste av fri vilja få uttrycka och visa upp sin tro, sina religiösa symboler och identiteter utan att känna sig rädda eller förbjudas att göra det. Lagen bör användas för att stärka religionsfriheten istället för att begränsa den.