Rösträttsfirande, historisk kvinnomiddag, obekväma sanningar och en föraning om framtiden – Christin Sandberg sammanfattar intrycken och vad hon saknade under sitt första besök på Bokmässan i Göteborg.
Fyra dagars bokmässa i Göteborg är till ända. För mig var det första gången, och att kryssa fram tillsammans med över 80 000 besökare bland 798 montrar och 4185 programpunkter var lika hisnande som tröttsamt.
Men de flesta tycktes enade kring att jag valt ett positivt och peppande år där kvinnornas berättelser stod i fokus.
År 2017 fick Bokmässan hård kritik efter att ha låtit den högerextrema tidningen Nya tider ha en monter, och många valde att bojkotta eventet på grund av att de inte kände sig säkra. Sedan dess har tidningen inte fått ställa ut igen på mässan.
För att bättra på ryktet var ett av årets tre huvudteman jämställdhet – bredvid Sydkorea och medievetenhet. Mässan hade också fler internationella gäster och mer poesi än vanligt. På lördagskvällen anordnades en historisk kvinnomiddag för 39 kvinnliga författare från olika länder. Varje gäst hade tre minuter på sig för att dela med sig av en berättelse om en kvinna som påverkat dem i livet.
Yukiko Duke, kulturjournalist, och författaren Jamaica Kincaid.
Vad ingen vill höra
Middagen anordnades som en blinkning till Judy Chicagos konstverk The dinner party (1979) som finns på Brooklyn museum i New York.
En av de inbjudna var Nobelpristippade Jamaica Kincaid. Dagen efter middagen intervjuades hon av Louise Lindfors, generalsekreterare för solidaritetsorganisationen Afrikagrupperna, och fick då frågan hur middagen hade varit.
– Jag brukar säga det ingen vill höra, säger Kincaid.
Hon fortsätter:
– Många talade om hur hemska männen i deras familjer varit, och jag sade att jag var glad att höra så många vita kvinnor tala om hur barbariska vita män är, men ingen nämnde hur hemska dessa män varit mot resten av oss – mina förfäder som varit deras slavar.
Hon påpekar att det som ofta blir fel med vita kvinnor och feminism är att vita feminister bara tycks sträva efter att uppnå det som vita män har och har haft:
– Som att de känner sig utanför, att de inte får vara med i nöjet att skära upp människors kroppar och invadera andras territorium.
Blinda fläckar
Och det är just det här perspektivet – om än hårdraget i Kincaids alltid så konsekventa analys – och hur det arvet lever kvar i dag i vårt nya klassamhälle, både på hemmaplan och i de länder vi fortsatt importerar råvaror ifrån, som saknas i programmet.
Det finns dock undantag, såsom Maria Ripenbergs bok, Historiens vita fläckar, om Sveriges inte obetydliga inblandning i den transatlantiska slavhandeln.
Bokmässans syfte är att lyfta fram bokens och läsnings betydelse – och det är fantastiskt tycker jag som älskar att läsa – men också att sälja. Och det gör inte obekväma sanningar.
Jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Det är bra, men som Kincaid påpekar, uppstår det problem när denna strävan efter jämställdhet sker på bekostnad av andra människor, vilket den i väst oftast gör.
På kvinnors bekostnad
Vi kvinnor strävar efter det männen har. Frihet att välja arbete och tjäna lika mycket som männen, möjlighet att kombinera arbete och familj utan att känna skuld och mer fritid genom att minska hemarbetet.
Men för att uppnå detta är vi inte beredda att rucka på våra arbetstider och arbetsliv och ge avkall på materiell välfärd, dra ner på semestrar och kostsamma fritidsaktiviteter, utan söker hellre lösningar i det som är vardagslivet hemma. Vi köper in tjänster för avlastning i hemmet med exempelvis barnpassning, renovering och städning.
Det innebär att en annan kvinna, som har en mer utsatt ekonomisk position, ska lösa våra jämställdhetsproblem. Det innebär också att vi fortsätter göda kapitalismen och förgöra vår planet.
Därför bör vi prata mer om jämlikhet eller social jämlikhet istället för den begränsande jämställdheten, vilket också är det Kincaid påpekar, och det missar Bokmässan.
Klimatet finns dock med på ett hörn.
Men visst är det bra att männen tar mer ansvar för att diskutera mansrollen, vilket skedde på flera seminarier. Männen är överrepresenterade när det handlar om våld i hemmen, samhället och världen. Det är män som beslutar kring våld och utför våldshandlingar. Så dödligt våld är minst sagt männens business.
Intressanta samtal
Trots att det var fler internationella gäster än på någon tidigare Bokmässa lämnar representationen bland de medverkande dock mycket att önska. Organisatörerna, författarna och moderatorerna dominerades av vita medelålders kvinnor och män från den etablerade kultureliten.
Även om jag själv gjorde mitt bästa för att navigera utanför denna fåra bland seminarierna, var det svårt att undvika.
Bland många intressanta samtal lyssnade jag till teologen och pastorn Nadia Bolz-Weber som i sin bok Shameless argumenterar för en sexuell reformation.
Och fyra italienska kvinnliga författare: Silvia Avallone, Donatella Di Pietrantonio, Viola Ardone och Emma Piazza, i ett samtal om unga kvinnors roll i det italienska samhället.
Jag träffade den japanska #metoo-protagonisten Shiori Ito, som fick lämna landet efter att ha anmält en mäktig mediechef för att han hade drogat och våldfört sig på henne. Våldtäkt fortsätter vara tabu i Japan.
Den japanska journalisten Shiori Ito signerar sin bok Black box.
Italienska Silvia Avallone är aktuell med en ny bok om Italien i periferin på svenska.
Bara en föraning
Där fanns mycket att lära om hur Sydkorea i dag famlar efter en mer internationell och solidarisk kulturell och social utveckling efter de senaste decenniernas ekonomiska boom. Och om sydkoreansk feminism, som i allra högsta grad är aktuell i ny samtidslitteratur från en ny generation författare, varav den mest kända är Han Kang.
Det var också mycket upplyftande att lyssna till Helen Pankhurst, barnbarnsbarn till den brittiska suffragetten och rösträttskvinnan Emmeline Pankhurst.
Någon sade att de tyckte det var för mycket kvinnor överallt nuförtiden. Ja, då har de bara fått en föraning om vad de kan förvänta sig, sade den Sverigefinska arbetarförfattaren Susanna Alakoski. För nu är det kvinnornas tur att berätta.
Svårt att toppa
Den brittiska författaren Caitlin Moran menade att det förändrar förutsättningarna helt om unga tjejer har tillgång till litteratur skriven av kvinnor. Hon läser, liksom jag, nästan uteslutande kvinnliga författare.
Caitlin Moran lyssnar koncentrerat på en besökare.
Skrämmande var dock att höra om plattformskapitalismen, det vill säga de ekonomiska intressen som stora internetplattformar har att få tillgång till den enorma marknad som skolan i Sverige är. En obligatorisk digitalisering av förskolan innebär att företag som google och microsoft kan tjäna pengar på sexåriga barns internettrafik i skolan. Ett etiskt dilemma som forskaren Catarina Player-Koro tog upp.
Antagligen kommer etik och moral kring detta fortsätta diskuteras under Bokmässan 2020. Då kommer digital kultur vara ett tema, Sydafrika temaland och så bara en sak till: Läs! Läs! Läs!
Med kaffe i hand och paus för poesi klarar jag nog en till. Även om det kommer att bli svårt att toppa det hundraårsfirande av kvinnors rösträtt som ägde rum i år.
Gemma Hartley om boken Så jävla trött var ganska tröttsamt att lyssna.
Om kvinnliga konstnärer på Finlands arena på Bokmässan 2019.
Malou von Sivers och Monika Fagerholm har pratat varje fredag i tre år medan von Sivers skrev sina självbiografiska romaner.