”Förövarfokus gör det möjligt för förövare att fortsätta, eftersom förövarna är omöjliga för allmänheten att förhålla sig till blir frågan omöjlig, och därmed olöst. Offrens röst försvinner, och fler barn blir våldtagna”. Det skriver Agnes Vittstrand, med anledning av hur den SVT-sända dokumentären Leaving Neverland mottagits.
Jag är glad att Leaving Neverland sänds på SVT. Jag är glad att många ser den och reagerar, och att sexuellt våld mot barn kommer upp på tapeten i fler och fler sammanhang. Offren har börjat tala, och det har jag längtat efter i hela mitt liv. Men hur ser mottagandet ut?
Reaktionerna på berättelser om sexuellt våld mot barn kan för det mesta sammanfattas i tre delar:
-
Är förövaren skyldig eller oskyldig? Vi kan inte veta vad som är sant. Vi kan inte ta ställning.
-
Mottagaren mår för dåligt på grund av sin empati med offren. Antingen vill de helt slippa veta, eller så vill de slippa flashbacks från egna trauman.
-
Informationen om sexuellt våld mot barn har fel form eller format. För roligt-tråkigt-långt-kort-gammalt-nytt.
Mitt ödmjuka förslag är att istället fokusera på kärnan, på offrets berättelse. (Flashbacks kan man inte alltid styra över, I know, men det kan faktiskt hjälpa att låta andra offer själva äga sin historia.) Det handlar inte om dig, det handlar inte om att du ska fatta beslut eller skapa dig en åsikt. Du kan sätta dig själv och dina reaktioner åt sidan och bara lyssna. Så befriande.
Låt sexuellt våld mot barn bli ett ämne som det är möjligt att inhämta kunskap om. Det är fantastiskt vad världen förändras när du låter det ske. Offren blir tydliga först när ämnet slutar vara så laddat, när du kan lägga dina egna konflikter åt sidan. Samhällets förnekelse och förövaridentifikation blir tydlig först när det egna flyktbegäret försvinner.
Statistiskt sett har du en massa människor runt dig med erfarenheter av utsatthet lika grymma som Wade Robson och James Safechuck. De kan bara inte berätta eftersom omvärldens reaktioner på berättelsen gör det för smärtsamt:
-
Vi vet inte om det är sant.
-
Du gör mig så ledsen.
-
Du borde berättat någon annan gång, på något annat sätt.
Jag läste en text om Wade Robson på NAMBLA:s (North american man boy love association) hemsida för några år sedan, i samband med att Robson började erkänna att övergreppen ägt rum. Texten handlade mest om att barnen inte farit illa av övergreppen, men en bit handlade om hur uppenbart det varit att Jackson var pedofil och varför han kunde fortsätta att förgripa sig på barn, trots anklagelser och larm, i så många år. Så här skrev den propedofila skribenten:
”Det var omöjligt för omvärlden att försona sin fanatiska dyrkan av Jackson med sin lika fanatiska avsky för pedofili.”
Jag skrev upp det för jag tyckte det var så träffande. Förövarfokus gör det möjligt för förövare att fortsätta, eftersom förövarna är omöjliga för allmänheten att förhålla sig till blir frågan omöjlig, och därmed olöst. Offrens röst försvinner, och fler barn blir våldtagna.
Låt inte Leaving Neverland handla om din skivsamling eller förövarens skuld. Låt den inte bli omöjlig. Lyssna på offrens berättelser och ta det lugnt. Ingen kräver något av dig. Se dokumentären som en övning. Vi provar att lyssna lite bara. Se vad som händer när vi fokuserar på offret, när vi låter offret äga sin historia.
