Vi är på Dramaten för att se Guds olydiga revben. Känslan av att träda in i den anrika salongen är alltid högtidlig samtidigt som ingen scen skriker traditionell dramaturgi så starkt med den kungliga dramatiska scenen. Älskar man då kontraster så är upphetsande bara förnamnet när man vet att kvällens föreställning kommer att kombinera nycirkusens dekadenta framtoning, förstärkt av manusförfattaren Gunilla Thorgrens monologer som grundsågar det heligaste, nämligen självaste Bibeln.

Gunilla Thorgren kan titulera sig både författare och journalist och var en framträdande medlem i Grupp 8 på 70-talet. Hon har också skrivit boken Guds olydiga revben och när hon, gestaltad av Cecilia Lindqvist, står på scenen för att om och om igen berätta hur bibelns historier bara trycker ner kvinnor gång på gång, så personifierar hon samtidigt olydigheten. Det finns något djärvt och vulgärt över Gunilla Thorgren-rollens sätt att agera och tala som gör att hon utan några som helst andra attribut skulle kunna vara ett perfekt exemplar olydigheten förkroppsligad.

Gåshud på riktigt

Med de feministiska glasögonen på är denna föreställning en ljuv historieresa hela vägen. Här får de flesta feminister höra alla de mothugg som kan möta den som kritiserar Bibelns skeva syn på kvinnan, men även repliker som påminner om hur man själv ibland, i någon form av intellektuell anda försökt försvara Bibelns historier som ”tidens anda” och ”metaforiska historier”.

I dessa situationer håller Gunilla Thorgrens alterego på scenen inte tyst. Hon är inte ett dugg förstående, hugger till på ett snyggt sätt och det blir bara ännu tydligare exakt hur skeva Bibelns historier är. Med tanke på hur stor betydelse dessa heliga texter har haft för dagens könsmaktordning, och även historiskt sett förtryckt och förslavat kvinnor, så blir det hela väldigt sorgligt.

Jag hade egentligen velat skriva två recensioner. En om Gunilla Thorgrens roll och hennes välberättade starka historier från Bibeln om kvinnor som tryckts ner när de försökt ta plats och en annan om Cirkus Cirkörs magiska aktörer, vars bokstavligen ljudlösa fall från höga höjder ovanför scen till ett hål på scen som känns som evighetsdjup. Gång på gång skapar de en effekt och känsla som får mig att hålla andan.

Jag hade också med nöje kunnat breda ut mig om musiken som ackompanjerar föreställningen. Precis som i Cirkus Cirkörs tidigare produktioner är musiken så minutiöst genomtänkt. Kombinationen av en koreografi på scenen, kvinnor som gång på gång faller i det ändlösa hålet, och, i det här fallet, till toner som lyfts av Jenny Wilsons magiska röst är så vackert så det ger mig gåshud på riktig.

Det finns något hos Cirkus Cirkör som verkligen hypnotiserar mig och fyller mig med både känslor av välbehag och obehag. Det är just i den hypnosen, där det obehagliga och behagliga kombineras, som jag plötsligt förstår hur dessa, egentligen något omaka akter, kan gifta sig så väl med varandra.

För mycket av det goda

Föreställningen är uppbyggd på Gunillas berättelser om de få kända bibliska kvinnorna. Det är historier om den osminkade verkligheten för dessa helgon och madonnor och vad som föranledde dessa kvinnors tillfälliga maktpositioner, vad de ofta fick genomlida och hur många av dem dessutom fick sätta livet till.

Det är historien om Katharina Schutz Zell (1498-1562) som efter Luthers skrivelse att alla döpta var präster, var en av de kvinnor som tog honom på orden och började predika för att sedan ifrågasätta honom genom en lång brevväxling när han tog tillbaka det han hade sagt då det inte gillades att kvinnor skulle agera präster.

Det är också historien om Guglielma från Milano (1210-1282) som skapade sekten guglielmiterna och praktiserade en feministisk kristendom. Hon vann stor respekt och blev även utnämnd till påve. Men senare dödades hon och när man insåg att hon ”troligen hade varit en häxa” så grävdes hennes lik upp och hennes döda kropp brändes på bål tillsammans med alla hennes skrifter. Det här är även berättelsen om Beginerna, Heliga Birgitta, Christine de Pizan och Hildegard av Bingen.

Det är underhållande att få dessa otroliga och många gånger makabra historier om starka kvinnor berättade av en skicklig författare som Gunilla Thorgren och visionärt gestaltad av cirkusartister och skådespelare. Men det kan bli för mycket av det goda. Under första föreställningen så sög jag och mitt sällskap åt oss all fakta men efter pausen så blev det för många långa stycken historielektioner. Även den mest entusiastiska feminist kan behöva ta in stora historier i mindre doser.

Dessutom upprepades samma sak om och om igen. Det är ju realistiskt, historien och kvinnoförtrycket har en förmåga att återupprepas om och om igen. Men just då när man är på teater så behövs det ibland en tvist, och då menar inte jag den tvist av galenskaper som Cirkör skjuter in i föreställningen, utan mera en tvist i dialogerna för att föreställningen ska underhålla genom hela tre timmar.

Gå samman

Det är nu sista helgen den här föreställningen visas i Stockholm men den kommer att sättas upp även i andra delar av landet. Jag skulle verkligen rekommendera alla feminister att se den, men hade nog hellre önskat att den skulle ses av alla kristna bibeltrogna personer som inte kan se kristendomens explicita kvinnoförakt.

Guds olydiga revben är ett väldigt viktigt inslag i en tid då kvinnoförakt oftast kopplas till islam och kristendomen i många sammanhang lyckats göra sig rumsren. Den är också underhållande med Gunilla Thorgrens alla upptåg och Cirkörs knasiga happenings som poppar upp här och var i föreställningen. Men för en redan påläst feminist så är det förståeligt att bli något uttråkad under andra akten. Ja, vi vet att de flesta män i maktposition gör allt för att trycka ner kvinnor i maktposition. Det är inte bara i Bibeln och förr utan i hela samhället och även i dag.

Dock så kan vi lära oss av historien. Som Christine de Pizan sade redan 1402: ”Något måste göras. Kvinnor kan inte vandra ensamma i sina sysslor och känna sig utlämnade åt allt förtal. De måste gå samman. Kvinnor har använt sitt förstånd i de mest olikartade sammanhang, dock utan att ägna kraft åt en gemensam sak.” Och det kan vi göra om vi samarbetar över religionsgränser istället för att förtala andra kvinnors religion.