”Att försöka skildra denna brutala verklighet i form av en pjäs är således ingen enkel uppgift, eftersom minsta lilla övertramp riskerar att reproducera kränkningarna”, skriver Nelli Shirazi om Yttrandefrihet på riktigt, lr Flashback iaf, en föreställning som väcker tankar om konsekvenserna av totala yttrandefrihet.
Vad är yttrandefrihet? Vilka vinner och vilka förlorar på den totala yttrandefrihet som råder på Flashback? Är det ett demokratiskt forum som ger alla människor möjligheten att sprida information på lika villkor? Eller är det tvärtom ett odemokratiskt forum som ger starkare grupper utrymme att förtrycka svagare grupper utan juridiska påföljder? Det var några av de filosofiska frågor som teaterpjäsen Yttrandefrihet på riktigt, lr Flashback iaf kastade ljus på under premiären på Spångs orkester nu i fredags.
Föreställningen bygger på iscensättningar av trådar från den svenska webbsidan Flashback, som har sin server i USA och är allmänt känd för att inte moderera rasistiska och sexistiska inlägg. Att försöka skildra denna brutala verklighet i form av en pjäs är således ingen enkel uppgift, eftersom minsta lilla övertramp riskerar att reproducera kränkningarna. Spångs Orkester lyckas dock inte bara hitta den hårfina balansen mellan allvar och humor, utan briljerar även med sin politiska medvetenhet och estetiska sensibilitet. Vilken konst!
Hack i händelseförloppet
Producenten Laila Snijders och regissörerna Sanne Bornestens och Maja Frykberg Anderssons normbrytande ambitioner uppdagas redan i inledningen av Yttrandefrihet på riktigt. Skådespelaren Johanna Hovergren klampar in med bestämda steg och drar upp sin vita ballerinakjol för att stoltsera med en stor mensfläck mellan benen. Den fullsatta salen klappar händerna till musiken och skrattar hjärtligt åt hennes kaxiga uppror mot könsnormerna. En manlig programledare bjuder då in till en intervju om hennes show, ”Pussy Pain”, och räcker över en bukett röda rosor.
Kort in i samtalet undrar en annan man (som är en skådespelare i publiken) något i stil med ”varför det inte spelas mer Strindberg på svenska teatrar”. Frågan drar igång allmänna diskussioner om det svenska kulturklimatet och urartar i antisemitiska konspirationsteorier, vilket får huvudkaraktären att känna sig så osynliggjord att hon lämnar både blommorna och scenen. Det blir mörkt och knäpptyst i salen.
Plötsligt tänds lamporna ovanför ett kontorsbord. Runt bordet står ett gäng amatörer som planerar att lösa ett omtalat mordfall via Flashback. Iklädda svarta munkjackor, slitna jeans och sneakers börjar de spekulera kring polisens gärningsmannaprofil och gräva i brottsoffrens familjehistoria. Innan de hinner komma till skott hoppar scenen fram och tillbaka mellan en rad scener; alltifrån ångestsjuka personer som missbrukar droger till män som vill ha tips på hur de ska dansa på nattklubbar och frågor om den senaste prishöjningen av Bregott. Det här ”hackiga” händelseförloppet ger intrycket av att Yttrandefrihet på riktigt saknar stringens.
Den starkes rätt
Ju längre in i pjäsen vi kommer, desto mer verkar det ständiga scenskiftet emellertid vara en autentisk beskrivning av Flashbacks kaotiska klimat, där folk ofta deltar i flera olika samtal parallellt och spårar ur i rena aggressioner. Särskilt framträdande blir det när strålkastarna blinkar i allt snabbare takt medan musiken dunkar och dånar som i en skräckfilm. Skådespelarna springer runt, lägger sig på golvet, hoppar upp igen, sliter sig i håret och skriker hysteriskt. ”Allt är judarnas fel”, ekar det i hela salen. Flashback framstår nu som naturtillståndet i Thomas Hobbes Leviathan, något slags ”allas krig mot alla”, som är i akut behov av ett samhällskontrakt. Ett kontrakt som innebär att kontoinnehavarna överger sin totala yttrandefrihet i utbyte mot att staten reglerar innehållet och skyddar dem mot varandra.
Ett tydligt drag i Yttrandefrihet på riktigt är nämligen maktstrukturen i Flashback, där grupper med minst makt i samhället tenderar att utsättas för mest hat på nätet. Enligt Internetstiftelsens rapport Svenskarna och internet från 2018 är det de facto fler män (40 procent) än kvinnor (26 procent) som använder Flashback, oavsett åldersgrupper. Det är något vanligare bland landsbygdsbor (35 procent) än stadsbor (28 procent) och användningen samvarierar med hushållsinkomst. Människor med högst inkomst (45 procent) använder Flashback i större utsträckning än människor med lägst inkomst (27 procent). Här kan paralleller dras till filmen The purge, i vilken staten visserligen ger invånarna formell rätt att bryta mot lagar- och regler i en natt/per år. Invånarna utrustas dock inte med samma reella möjligheter att försvara sig mot fysiska attacker, vilket leder till ”den starkes rätt över den svaga” à la ohämmad socialdarwinism.
Teaterföreställningen bidrar uppenbarligen med många tankar kring den totala yttrandefrihet som råder på Flashback. Inte minst: Hur mycket näthat tål Sverige?
