”Glappet mellan partipolitiken och klimatmanifestationerna växer ju längre tiden går”, skriver Gudrun Schyman (Fi), som konstaterar att både EU och svenska riksdagspolitiker fortfarande saknar en omställningsplan bortom mantrat om evig tillväxt.
Miljoner människor runt om i hela världen demonstrerade den 27 september. Unga fick sällskap av äldre. Budskapet var entydigt. Vi kräver att forskarnas besked om tillståndet för planeten tas på allvar. Vi kräver att de som har makt använder den för omställningen. Vi kräver att klimatkrisensätts överst på varje dagordning!
Den rörelse Greta Thunberg initierade genom att sätta sig med sitt enkla plakat framför riksdagshuset har på bara ett år synliggjort konsekvenserna av den förhärskande inställningen att vi ska vara ”Herrar över jorden” för fler än någonsin. Rapporterna, bland annat från FN:s klimatpanel IPCC, visar entydigt på att det är bråttom. Vi har ungefär tio år på oss att vända utvecklingen och få kurvorna att gå åt ett annat håll. Det kommer att ta tid, vi arbetar för kommande genrationer, men vi måste börja nu. Genast.
Det faktum att vi inte någonstans ser den insikten omsatt i politisk handling skapar frustration. Ni stjäl min framtid, säger Greta och alla andra ungdomar till beslutsfattare med makt att agera och, tillägger hon, vi kommer aldrig att förlåta er!
För detta får hon applåder och ibland stående ovationer. Men när kommer den förändrande handlingen hos de som har makten? Var är den modiga politik som förstår att prioritera och initiera den genomgripande globala förändring som vi skyndsamt måste genomföra?
Senast under 2020 ska EU-länderna ha tagit fram en långsiktig strategi där de ska ”eftersträva” klimatneutralitet i linje med Parisavtalet. Det har EU:s stats- och regeringschefer lovat, samtidigt som uttalandet understryker att man ”inser att genomförandet av Parisavtalets mål erbjuder betydande möjligheter och potential i fråga om ekonomisk tillväxt, nya arbetstillfällen och teknisk utveckling liksom i fråga om stärkt europeisk konkurrenskraft” (EU-toppmötet mars 2019).
Inför FN:s nästa klimatmöte, i Santiago, Chile, 2–13 december 2019 ska EU-länderna enas om en gemensam linje. Det finns anledning att tro att samma bedömning görs då, det vill säga att traditionell ekonomisk politik med traditionell BNP-tillväxt genom ökad konsumtion och ökad konkurrens även då kommer att utgöra basen för framtidsplanerna.
Mer av samma är inte hållbart. Det visar forskarna, det vet alla vi som demonstrerar. Vi vet också att det inte räcker med att vi förändrar i privatlivet. Systemförändringar kräver beslut på den strukturella nivån. Vi behöver systemomställningar inom transportsektorn, byggandet, industrin och jordbruket och det krävs att många processer sätts igång omgående, i samverkan mellan politikområden, över partigränser och nationella gränser. Från den lokala nivån till den globala. Politiken, producenterna och kapitalplacerarna runt samma bord.
Men den traditionella politiken är stum. Man applåderar gärna de utomparlamentariska manifestationerna men i parlamenten världen över är ”klimatfrågan” fortfarande en fråga bland andra frågor.
Efter att ha tagit del av de svenska riksdagspartiernas budgetar konstaterar jag att det ser ut så här också. Visst skiljer det på storleken på det man kallar ”klimatsatsningar” men jag ser inget parti med en övergripande omställningsplan där ekonomin är reducerad till det verktyg den borde vara.
Glappet mellan partipolitiken och klimatmanifestationerna växer ju längre tiden går. När tilliten till politiken försvagas ger det i sin tur bränsle till det politikerförakt som uttrycks i termer av ”antietablissemang”, det som gynnar populism, nationalism, konservatism och militarism. Det är ohållbart.
På 70- och 80-talet var vi många som demonstrerade mot kärnkraft och kärnvapen. Fredsrörelsen växte och det fanns ett mångårigt europeiskt samarbete i END-processen (European nuclear disarmament). Själv var jag aktiv både lokalt och på Europanivå. Många med mig hade barn och det var en självklarhet att de var med.
Vid något tillfälle frågade en journalist ett av mina barn: – Är du rädd för kriget?
Varpå ungen glatt svarade: – Nej, det skulle min mamma aldrig tillåta!
Den tilliten behöver vi tillbaka till. Greta har helt rätt när hon säger till världens makthavare att hon borde inte sitta där, på podiet, hon borde få gå i skolan.
Här finns ett ansvar att axla för alla oss som vill se politiken och de demokratiska institutionerna som verktyg för förändring, inte som bromsklossar. Eftersom det är bråttom är det bäst att börja fundera på hur det ska gå till redan nu!
