”Det är hög tid vi bestämmer oss för vilken typ av försvarsmakt vi vill ha och reflekterar över vilka grupper som är i behov av skydd från våld”, skriver Nadia Feshari, som vill att försvarspolitiken ska utgå ifrån mänsklig säkerhet för att kraftfullt agera emot och skydda kvinnor från mäns våld.
Sedan 50 år tillbaka råder det konsensus bland riksdagens politiska partier om att stoppa mäns våld mot kvinnor. Trots en bred och långvarig enighet i frågan ser vi ett bestående våld som år efter år fortsätter att skada och skörda kvinnoliv. Det mördas i genomsnitt 14 kvinnor varje år i Sverige. Detta innebär att mer än en kvinna dör i snitt i månaden i Sverige som ett resultat av mäns våld mot kvinnor, och tiotusentals kvinnor och barn lever i ett terrorvälde och hot om våld i sina hem varje dag.
För att nå riksdagens jämställdhetspolitiska mål om att upphöra mäns våld mot kvinnor måste mäns våld mot kvinnor börja betraktas som ett säkerhetsproblem. Den svenska säkerhetspolitiken utgår i dag utifrån territoriell och nationell säkerhet. Tiotals miljarder av våra skattepengar pumpas in för köp av stridsflyg, vapen och ammunition, trots att en svensk på över 200 år inte så mycket som fått en skråma av territoriella konflikter i Sverige. Däremot drabbas kvinnor och barn dagligen av terror i sina hem, men deras säkerhet skyddas inte av stridsflygplan, bandvagnar eller militära förband.
Då mäns våld mot kvinnor tycks bestå trots politiska löften om jämställdhet bör vi ta ett steg tillbaka och reflektera över vems försvar som egentligen värderas. Låt oss leka med tanken att dessa 14 årliga mord (utöver tiotusentals fall av fysiska och psykiska våldshandlingar) istället hade utförts av rysk militär. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig den nationella kris som skulle råda, men när svenska män månadsvis slår ihjäl kvinnor i sina hem blir det siffror och statistik.
Försvarspolitiken måste utgå ifrån mänsklig säkerhet för att kraftfullt agera emot och skydda kvinnor från mäns våld. I praktiken skulle detta till exempel innebära att kvinnojourer och skyddsboenden för kvinnor får utökade resurser att ta emot och skydda kvinnor från våldsamma män.
Det skulle även innebära mer pengar till förebyggande insatser för i skolan prata om våld och ge stöd för både förövare och utsatta. Att utgå ifrån mänsklig säkerhet skulle inte innebära en avveckling av försvaret utan snarare en omrustning av en del av försvarsbudgeten för att möta de reella säkerhetshot som drabbar befolkningen i dag, men även för framtida säkerhetshot som naturkatastrofer eller väpnade konflikter.
Men visst kan ryska jaktplan som flyger nära svenskt territorium vara provocerande och motivera ytterligare miljarder för att stärka det militära försvaret på Gotland. Inget ont mot gotlänningar, men om försvarets uppgift är att just försvara befolkningen från våld, hot och terror, borde försvaret av de kvinnor som varje dag utsätts prioriteras. Det är hög tid vi bestämmer oss för vilken typ av försvarsmakt vi vill ha och reflekterar över vilka grupper som är i behov av skydd från våld.
Att inkludera våldsutsatta kvinnor i ett säkerhetsperspektiv skulle, snarare än att leda till territoriell frihet från ryska halmgubbar, leda till ökade territoriella friheter för kvinnor att röra sig utan rädsla för hot och våld. På så sätt bygger vi ett säkert samhälle för alla.
