”Det vilar ett stort ansvar på folkvalda att också sluta det politiska gapet som i dag finns mellan gatans insikter och krav och den ständigt sammanträdande politiken”, skriver Gudrun Schyman med anledning av den brådska att sluta utsläppsgapet som rapport efter rapport larmar om.
EU-parlamentet utlyser klimatnödläge. Det är bra. Det är ett nödvändigt första steg. Om resolutionen om klimatnödläge inte bara ska ses som en semantisk övning krävs det radikala och modiga politiska beslut. Och det snabbt. Enligt samstämmiga forskarrapporter har vi tio (10!) år på oss att vända utsläppskurvorna. Inte mer.
I resolutionen står det bland annat: ”Europaparlamentet riktar en kraftfull uppmaning till den nya kommissionen om att på ett uttömmande sätt bedöma klimat- och miljökonsekvenserna av samtliga lagstiftnings- och budgetförslag och säkerställa att de till fullo överensstämmer med målet att begränsa den globala uppvärmningen till under 1,5 °C och att de inte bidrar till förlusten av biologisk mångfald.”
EU-komissionens ordförande Ursula von der Leyen kallade klimatkrisen för en ”existentiell utmaning” i ett tal till EU-parlamentet i Strasbourg i veckan som gick och hon har lovat att inom 100 dagar presentera en ”green deal” som ska göra Europa klimatneutralt senast år 2050.
Vad jag förstår betyder det bland annat att hela EU:s budget måste göras om utifrån den nya prioriteringen. Hela bidragssystemet måste göras om, jordbrukspolitiken måste förändras, synen på skatter måste omprövas, systemet med utsläppsrätter skrotas, och så vidare, och så vidare. Den ekonomiska politiken måste ställas om.
Det måste bli tydligt att ekonomin sätter planetens gränser före ekonomiska resultat, att den är tillväxtkritisk och icke-exploaterande. Den måste styra om från ett system som bygger på vinstnytta och konkurrens till ett system som premierar samhällsnytta och samverkan, där demokratins idéer blir vägledande. Handelspolitiken måste styras av global rättvisa och militarismens inflytande över ekonomin måste minimeras. Ekonomin måste underordnas de politiska målen och budgeten bli ett verktyg för att uppnå dem.
Nu var det inte alla i EU-parlamentet som var med på resolutionen. 429 röstade för och 225 röstade mot. EPP-gruppen, där Moderaterna ingår, valde att lämna in en egen resolution. I den använde man ordet urgency (brådska) i stället för emergency (nödläge). I en kommentar till partiets hållning menade Jessica Polfjärd (M) att ”det finns ett ansvar från politiken att inte ropa på panik och kris och undantagstillstånd. Om politiken drabbas av panik vem ska då stå för sans och balans?” (TT)
Ett uppseendeväckande uttalande eftersom det just är politiken som under alltför lång tid just saknat sans och balans. Som har kört på i en patriarkal föreställning om att ”vi kan vara herrar över jorden” i stället för att inse att vi är en del av ett planetärt system som innefattar både människa, djur och natur.
Larmrapporter har kommit kontinuerligt i decennier. Nu accelererar utvecklingen till en global kris. I sin årliga rapport om hur stor skillnaden är mellan världens utsläpp och klimatmålen konstaterar FN:s miljöprogram, Unep, att om inte utsläppen av växthusgaser minskar med 7,6 procent varje år mellan 2020 till 2030 kommer det inte att gå att hålla uppvärmningen till 1,5 grader.
– Vårt kollektiva misslyckande att i god tid och kraftigt agera mot klimatförändringen innebär att vi nu måste kapa kraftigt i utsläppen, mer än 7 procent varje år om vi slår ut det jämnt över det kommande decenniet, säger Inger Andersen, chef för Unep.
Trots alla klimatlöften fortsätter de globala utsläppen att öka. I stället för att minska har utsläppen, enligt rapporten, i genomsnitt ökat med 1,5 procent per år de senaste tio åren. Inom Parisavtalet har länderna utlovat egna nationella åtaganden för att bromsa klimatförändringen. De löften som finns i nuläget räcker inte på långa vägar för att nå avtalets temperaturmål.
Det handlar om överlevnad. Vem, var och varför? Aldrig har väl behovet av att visa på samband och sammanhang varit större och aldrig har väl begrepp som jämställdhet, jämlikhet och hållbarhet, globalt, varit viktigare. Samtidigt är det uppenbart att de politiska partierna och de representativa systemen, så som vi känner dem, står handfallna inför att detta faktiskt är en existentiell fråga. Politiken är inte rustad för existentiella frågor. De har traditionellt kyrkan tagit hand om. Men protesterna och kraven på handling växer utanför parlamenten.
Utsläppsgapet är tydligt i alla diagram som nu kommer fram. Det vilar ett stort ansvar på folkvalda att också sluta det politiska gapet som i dag finns mellan gatans insikter och krav och den ständigt sammanträdande politiken. Semantikens och signalpolitikens tid måste vara förbi. Vi har faktiskt inte tid med det längre!
