”Konsekvenserna av Socialdemokraternas ideologiska förflyttning, som ju har pågått under en längre tid, kanske blir fullt skönjbar först i nästa val”, skriver Gudrun Schyman (Fi) och summerar plus och minus i den så kallade januariöverenskommelsen mellan S, MP, C och L.
Tar plus och minus ut varandra? Går politiken jämt upp? Är det kortsiktigt bästa det långsiktigt sämsta? Frågorna är många i den pågående regeringsbildningen.
Den uppgörelse som har gjorts innefattar onekligen både plus och minus. Till exempel inom klimat- och miljöområdet finns det plus. En grön skatteväxling ska genomföras, genom att miljöskatternas andel av skatteinkomsterna ökar samtidigt som skatten sänks på jobb och företagande. Det omfattar minst 15 miljarder kronor. Det finns förslag om att det hållbara fisket ska utvecklas, att bottentrålning i känsliga områden ska minska och det finns även förslag om höjda anslag till skydd av värdefull natur och en skatt på farliga kemikalier i kläder och skor. Och flygskatten blir kvar. Det är bra.
Men det finns en oro för andra miljöinriktade förslag. Strandskyddet kan komma att göras om i grunden för att förenkla byggnation i strandnära områden med lågt exploateringstryck. Otroligt oklokt med tanke på att klimatkrisen kommer att orsaka förändringar av havsnivåerna. Markägarnas intressen stärks på bekostnad av säkerheten. Det skulle också minska människors tillgång till stränderna. Markägarnas intressen stärks på bekostnad av allemansrätten. Den utökade nyckelbiotopsinventeringen för att kartlägga områden med höga naturvärden slopas. Markägarnas intressen stärks på bekostnad av miljön.
Jag sätter plus för att Jämställdhetsmyndigheten räddas kvar, att familjeåterförening ska bli lättare för vissa asylsökande men minus för att den tillfälliga asyllagstiftningen, den som skulle upphöra 2019, blir kvar i två år till. Och jag hittar inget stopp för deportationerna till Afghanistan och ingen utlyst amnesti för de ensamkommande. Detta borde ha varit en självklarhet i uppgörelsen!
På minussidan finns också utökad rut, skattesänkningar för höginkomsttagare, uppluckring av arbetsrätten, avreglering av hyresmarknaden, för att bara nämna några av de förslag som kommer att göra livet svårare för många, inte minst för kvinnor och invandrade. Sällan har det väl framstått så tydligt att jämställdhet, jämlikhet och respekt för mänskliga rättigheter måste gå hand i hand i den gigantiska samhällstransformation som klimatkrisen kräver.
Det största och mest avgörande pluset är om vi i nuläget kan konstatera att Sverige, till skillnad från många andra europeiska länder, orkar hålla nationalisterna utanför regeringsmakten. Vi ser i våra grannländer och i andra europeiska länder vilka konsekvenser det har fått där de – nationalisterna – finns med. Det blåser snålt, repressionen växer, mänskliga rättigheter står under ständig attack. Fredsrörelser, feministiska rörelser, miljögrupper, människorättsaktivister med fler trakasseras och förklaras gå främmande makters ärenden. Demokratin begränsas och försvagas.
Samtidigt – även om den här konstellation, S/MP/C/L – utestänger nationalisterna från makten just nu så riskerar den politik samma konstellation ska förverkliga att ytterligare förstärka orättvisorna i samhället, vilket i sin tur underblåser just de nationalistiska krafterna, som nu får möjlighet att titulera sig ”riksdagens enda riktiga oppositionsparti”. Konsekvenserna av Socialdemokraternas ideologiska förflyttning, som ju har pågått under en längre tid, kanske blir fullt skönjbar först i nästa val.
Om den kortsiktiga politiska lättnaden över att vi nu får en regering kommer att hålla i sig under hela mandatperioden, och om den kanske till och med kan förvaltas till ett underlag för en ny röd-grön-rosa politik i nästa val, det vet vi inte. Det vi vet är att ju svagare och svajigare politiken är i parlamentet desto starkare måste den manifesteras utanför. Det är som vanligt alltså. Det hänger på oss.
