Manliga nobelpristagare från Europa får uttala sig ”fel” i politiskt hänseende. Och, ja, ibland även manliga författare från andra delar av världen, som Mo Yan, Mario Vargas Llosa och Naipaul. Men varför får aldrig kvinnliga nobelpristagare säga fel?
Uppenbarligen måste just kvinnor vara politiskt oantastliga ur ett svenskt perspektiv för att förtjäna ett nobelpris. De fåtaliga men ypperliga valen av allt från Selma Lagerlöf till Toni Morrison, Herta Müller och Olga Tokarczuk visar att det i just dessa fall inte varit tillräckligt med litterär kvalitet. När kvinnliga författarskap ska belönas krävs det alltid mer, närmast något som kan liknas vid oförvitlighet.
Svenska akademiens ovilja att reflektera kring litteraturens politiska implikationer har med rätta väckt irritation och ilska genom åren, men kanske börjar denna hållning nu så smått att vittra sönder. Plötsligt påpekas att presumtiva pristagares skrifter inte får bryta mot principen mot människors lika värde eller utgöra brott mot mänskligheten, eller att författare rentav i vidare mening bör betraktas som politiska varelser. Äntligen!
Att ens hävda att litteratur är opolitisk är ju som bekant en priviligierad hållning i sig. Du måste ha redan ha en politisk röst för att kunna ge upp den till litteraturens fromma. När den moderna estetikens pappa, Immanuel Kant, proklamerade konstens ”intresselösa” autonomi var upplevelsen och skapandet av den endast ett fåtal förunnad.
I slutändan gäller det att komma ihåg att det här med att förvalta en tradition är som att försöka krama ett spöke – till slut är det dig själv du omfamnar. Så vem är du, och vem vill du vara? Jag välkomnar därför akademiens nyfunna insikter om den komplexa relationen mellan litteratur och politik.
