Största budgetposten är på drygt 6 miljarder kronor och går till slopad värnskatt. Regeringen skriver själv i budgettexten: ”Totalt går knappt två tredjedelar av reformerna ovan till män. En tredjedel av medlen går till män i den högsta inkomstgruppen.”

Birgitta Sevefjord, ordförande för Tantpatrullen skriver på Facebook att hon blir irriterad och förbannad av att lyssna på finansministerns budgetpresentation.

– Att skryta med 30 miljarder till klimat, arbetsmarknad, välfärden, landsbygd och polis/ domstolar samtidigt som höginkomsttagare får sänkt skatt med över sex miljarder får mig att fundera över socialdemokratins vägval. Budgeten innebär fortsatta besparingar i välfärden, ökande klyftor i samhället och ett pensionssystem som skapar fattigpensionärer. Feminismen lyser med sin frånvaro.

Rosa skal

Farida Al-Abani, partiledare för Feministiskt initativ har inget positivt att säga om budgeten som helhet.

– Det är budget som skrivits av alldeles för många och med alldeles för liten röd tråd. De som redan har ska ha mer. Det är en budget som saknar ideologi och begriplighet i hur olika politiska områden berör varandra. Att satsa på några enstaka miljömål samtidigt som man ämnar att öka konsumtion och spara pengar främjar i längden varken ekonomi, miljö eller människor, säger hon och menar att en feministisk budget måste bestå av mer än ett rosa omslag och tomma förslag:

– Oavsett hur högljudda kvinnor är och hur stort genomslag #metoo fick, och har, så är det inte dit pengarna går utan till minskade skatter för de allra rikaste, till ett större försvar, till hårdare tag trots allt forskningen pekar på.

Farida Al-Abani vill se satsningar på förebyggande arbete för att minska på våldet både inom landet och det som Sverige är del av utanför landets gränser. Feministiskt initiativ efterlyser en budget som tar ansvar för åtaganden i internationella konventioner och lägger pengarna där de ger effekt.

– En stadsbudget är till för att användas och inte sparas, särskilt ska vi inte spara in på de som behöver det allra mest så som denna budget och tidigare budgetförklaringar har visat upp. Vi vill ännu se minskade arbetstider för att få tid för fritid, hälsa och familj. Barnkonventionen nämns inte en gång trots att den ska bli lag och det förebyggande arbete med fokus på ANDT – alkohol, narkotiska, doping och tobak – får en rejäl minskning trots dess stora konsekvenser. Urfolk och samer nämns bara som en siffra som alltid men inte med en strategi och en budgetförklaring så som de många andra posterna.

– Jag saknar precis allt. En budget som nämner ordet klass minst en gång och presenterar förslag för att minska klyftor istället för att vidga dem med minskade skatter, slopad värnskatt och ökade bidrag till de allra rikaste. Man skryter om sänkt skatt för pensionärer men pensionärer behöver inte bara någon hundralapp mer i plånboken utan de om några behöver en välfärd som går att lita på och som är generöst finansierad och behöver allra helst en högre allmänpension och ett nytt pensionssystem. Fattigpensionärerna består och de fattigaste, kvinnorna och de utrikesfödda, får det inte bättre, konstaterar Farida Al-Abani.

Felaktiga prioriteringar

Jenny Andersson, sakkunnig i arbetsmarknad och ekonomi på Sveriges kvinnolobby kallar budgeten ett svek mot kvinnor. Förutom miljardrullningen till rika, främst män, pekar hon i en debattartikel i Aftonbladet bland annat på otillräckliga insatser i arbetsmarknadspolitiken:

”Det är helt obegripligt att inte mer resurser riktas till utrikesfödda kvinnor i budgeten när regeringens egna beräkningar visar att ökad sysselsättning i gruppen skulle ge 37 miljarder extra till statskassan.”

Därtill efterfrågar Sveriges kvinnolobby riktade satsningar till polisen för att minska kvinnofrids- och sexualbrott, samt en jämställd skattereform.

Ulla Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson för Vänsterpartiet, konstaterar att den största reformen går till högavlönade män, medan underbetalda kvinnor i välfärden får betala med sina utslitna kroppar.

– Vi har en underfinansierad välfärd och den här budgeten kommer göra så att besparingarna bara kommer att fortsätta rulla fram. Priset betalar vi alla, men framför allt de som jobbar inom välfärdsområden, och alla som är beroende av dem. Sedan saknar jag en politik för ekonomisk jämlikhet men det var ingen i förhandlingsrummet som var intresserad av det, kan man ju se, säger Ulla Andersson till Feministiskt perspektiv.

Högt pris

Statsbidrag till kulturskolorna återinförs, liksom statligt investeringsstöd till hyresrätter och fortsatt finansiering av kvinnojourer – alltihop satsningar som Vänsterpartiet drev på för förra mandatperioden. Även om Ulla Andersson ser positivt på det, betonar hon att helheten är allt annat än bra. Att de 5 miljarder kronor i statsbidrag till kommunerna skulle innebära någon form av kompensation, som kan stärka välfärden, avfärder Ulla Andersson:

– De här statsbidragen har kommunerna vetat om länge och räknat med, och ändå rullar det fram jättestora besparingar. Jämför vi de generella statsbidragen, som är på 5 miljarder – som landets 290 kommuner och 20 regioner ska dela på – så är det mindre än vad de 345 000 med högst inkomster får att dela på. Jag tycker att det visar på vilken skev fördelningspolitik man har och vilken felaktig prioritering man gör. Kvinnor betalar ett högt pris för det. Det kommer att kännas i många utslitna kroppar.

Ulla Andersson är också kritisk till otillräckliga arbetsmarknadspolitiska investeringar.

– Om man jämför med tidigare budgetar så är det långt ifrån de nivåer som har varit och som skulle behövas. Vi är ganska dåligt rustade möta den stigande arbetslösheten. Läser man budgettexten verkar man bry sig mer om de kommersiella aktörerna än vad man bryr sig om de arbetslösa. Det visar inte minst slakten av arbetsförmedlingen.