Strax före jul kom beskedet att Migrationsverket avslår Pussy Riot-medlemmarna Luisine Djanyan och Aleksej Knedljakovskijs ansökan om asyl i Sverige för sig själva och sina två barn. Beslutet kommer att överklagas, rapporterar SVT.
– Migrationsverket ser inte att det pris vi betalat för vår konstnärliga och politiska verksamhet är en förföljelse från myndigheterna i Ryssland. Det känns förnedrande, säger Djanyan till SVT.
I en debattartikel beskriver konstnärsparet den aktion som tvingade dem i landsflykt. De konstaterar även att Migrationsverkets argumentering får konsekvenser för betydligt fler än dem själva:
Inget hade hänt oss om vi inte hade gjort det där som vi gjorde; en karbonkopia på det som företrädarna för ryska säkerhetsorgan säger till de ryska oppositionella – ”för er skull blir det bättre om ni skaffar er ett jobb istället”.
Var befinner vi oss? I Ryssland? I Sverige? Det är en fråga som vi fortfarande inte har hittat svaret på.
Samtidigt är detta ett beslut som inte bara är viktigt för oss. Det är också viktigt för politiska aktivister som är kvar i Ryssland, som fortsätter att kämpa mot Putin-regimen och som dagligen riskerar att hamna i en liknande situation som vi.
Även i de mest kritiska lägen har politiska aktivister kunnat känna att de kan räkna med hjälp och stöd från demokratiska länder.
Man visste att det alltid fanns en dörr bakom vilken man kunde känna sig säker. Det spelade ingen roll om man öppnade den eller inte, vissheten om dess existens gav styrka.
Nu verkar det som att den dörren är på väg att muras igen.
