Staten blir avsändare av rasbiologi och försvar av fortsatt förtryck när rasistiska yttranden om samer från 1884 används för att legitimera statens ståndpunkt i Girjasmålet. Det anser Anna Lindenfors, generalsekreterare och Johanna Westeson, sakkunnig i diskrimineringsfrågor för Amnesty international Sverige, samt Anders L Pettersson, vd på Civil rights defenders och Helena Dådring på Landsförbundet svenska samer.

I en debattartikel i Svenska dagbladet beskriver de språkbruket som chockerande och undrar hur kultur- och demokratiminister Amanda Lind ser på urfolksrätten:

”Hur ska vi egentligen förstå det faktum att samer som urfolk enligt regeringen har särskilda rättigheter, när dess företrädare samtidigt står i domstol och deklarerar att så inte är fallet?”

Förhandlingarna om Girjas samebys rätt till jakt och fiske i fjällen avslutades nyligen i Högsta domstolen. Enligt statens ombud, under ledning av justitiekanslern, har Sverige inga internationella förpliktelser att erkänna särskilda rättigheter för samerna. I argumenteringen hänvisade ombuden flera gånger till renbeteslagen från 1886. Citat ur förarbeten till lagen återgavs utan att dess rasistiska människo- och civilisationssyn problematiserades, enligt undertecknarna:

”En samisk representant på plats i domstolen berättade för Amnesty att hon aldrig hört så rasistiska uttalanden riktade mot samer i hela sitt liv – och att hon möter dem i Sveriges högsta domstol, ur munnen på statens företrädare, kan bara ses som ytterst anmärkningsvärt och oerhört allvarligt.”

Statens juridiska ombud beskriver sig som fastighetsägare i målet, frikopplade från den svenska statens åtaganden gällande urfolkens rättigheter, vilket är orimligt enligt undertecknarna av debattartikeln:

”Vi förväntar oss nu att regeringen väljer urfolkens sida, en gång för alla. Och som en del av detta rekommenderar vi en oberoende genomlysning av den rasdiskriminerande retorik som statens företrädare ägnade sig åt i rättssalen.”