”När jag såg honom på bussen efter ett par år var det som att det slog mig. Vilket jävla as han är.” Linn Fristedt om förnekelse, seglivade skuldkänslor och varför vi måste fortsätta prata om #metoo.
Prata om #metoo. Ja. Fortfarande.
Jag kommer ihåg exakt var jag var när jag läste den första delningen av #metoo. Jag hade precis kommit ut från en vårdtagare på Fosiedal i Holma.
Jag hade inte läst om det innan. Jag delade statusen direkt. Jag blev stående en stund på gården där på morgonkvisten.
Så bra för alla som har fått utstå grovt sexualiserat våld tänkte jag. Fint. Och viktigt även för oss som bara behövt utstå det mindre grova våldet.
Jag räknade inte mig själv till offren för våldtäkter och annat väldigt allvarligt. Trots allt som hade hänt, något år tidigare. Jag hade ju erfarenhet av att leva som kvinna i detta samhället. Så självklart hade jag erfarenhet av sexuella trakasserier. Men inte av grovt sexuellt våld.
Jag vet inte varför det tog så lång tid för mig att inse och erkänna vad som egentligen hade hänt mig. Det var inte i samband med #metoo-genombrottet. Det var i samband med att jag såg min förövare på bussen för några månader sedan.
Det hände för några år sedan. Det var i slutet av min långa, djupa depression och i början av min psykotiska period. Min självkänsla fanns inte. Jag var ensam. Jag hade lämnat mitt livs första kärlek i ett ångest-sammanbrott. Flyttat ut. Bodde i andra hand i en pytteliten lägenhet i utkanten av stan, som knappt hade det nödvändigaste.
Då dök han upp. Var lite halvsnäll i början. Var absolut inte det senare.
Jag har länge anklagat mig själv. Jag lät det hända. Vem gör så? Låter en främmande man utnyttja en på det viset. Låter honom ha sex med en när en säger och visar att en inte vill. Låter honom slå en. Låter honom flytta in utan att betala, och tränga sig in hos en i ens lilla, lilla utrymme.
När jag såg honom på bussen efter ett par år var det som att det slog mig. Vilket jävla as han är. Vi kan kalla honom A. Eller pre-N.
Visst var det så att mitt sjukdomstillstånd påverkade mitt sätt att agera. Visst är det så att jag vill tänka att jag inte ”hade låtit honom” bete sig så om jag varit helt frisk.
Det jag börjar förstå nu är att jag inte lät honom göra någonting. Han är inte ett barn. Han måste få stå till svars för sina egna handlingar. I alla fall i rättegången som konstant pågår i mitt huvud.
