”Kopplingen mellan våldet i vardagen – mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män – och våldet i de internationella relationerna finns inte i regeringens politik”, skriver Gudrun Schyman (Fi) och efterlyser en utrikespolitik som lyssnar på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former.
I Simrishamn har vi den senaste veckan sett stora pansarbåtar fylla upp de tomma kajerna i stadens hamn. Vi diskuterar bekymrat läget för det kustnära fisket när konsekvenserna av klimatkrisen, i kombination med industriellt överfiske, sakta slår ut det lokala fisket. I sann kommunalpolitisk sämja lägger samtliga partier pannorna i djupa bekymrade veck.
Samtidigt förväntas vi känna ”säkerhet” med pansarbåtar och helikoptrar ovanför våra huvuden. Det som pågår är försvarsövningen Baltops där 16 Nato-anslutna länder deltar tillsammans med Sverige och Finland. Sveriges försvarsminister, Peter Hultqvist, har gjort en snabbvisit och meddelat att det finns ett stort ”signalvärde” i övningen och hänvisar till Georgien 2008, Krim 2014 och till Ukraina. Vad hela kalaset kostar framgår inte.
Det konstiga är att diskussionen om den ökande militariseringen av säkerhetspolitiken inte förs. Till exempel var det tyst i frågan i den EU-valrörelse som pågick i förra månaden, trots att EU nu intensifierar det militära samarbetet och avsätter stora summor i kommande budget.
Jag menar inte att fiskarna har skrämts bort av militären men jag menar att ska vi prata säkerhet måste vi väl utgå från en rimlig riskanalys som också påvisar samband. Det största säkerhetshotet vi har i dag är klimatkrisen. Den är akut. Den är här. Den är nu! Vi måste tänka om, ställa om och fördela om. Makt och pengar. Lokalt, regionalt och globalt. Accepterar vi att det är kris borde det föra med sig en total omvärdering av vad det är vi ska syssla med och vad vi ska lägga pengar på. I Sverige men också i EU.
Det svenska försvarets huvuduppgift borde omedelbart deklareras vara att klimatsäkra Sverige. EU:s militära samarbete – både trupper och forskning och teknikutveckling – måste ställas om och inrikta sig på samma sak. På samma sätt borde det vara självklart att Nato:s kapacitet ställs om till en internationell kraft för att snabbt möta de globala humanitära katastrofer som nu radar upp sig. Kraven på omställning växer – lokalt, regionalt och globalt!
Vi behöver en plan som tar alla de sociala och ekonomiska hänsyn som behövs för att alla ska kunna medverka i denna vår största omställning hittills. Det betyder jämställdhet och jämlikhet hand i hand med de samhällsförändringar som behövs för att uppnå hållbarhet. Och det betyder att militariseringen måste upphöra till förmån för miljöomställning på alla nivåer. Det betyder att ekonomin måste underordnas hållbarhetsmålen och att människans och jordens säkerhet går före snäva nationalistiska intressen definierade i krav på territoriell säkerhet.
Sveriges ”feministiska regering”, med stöd av samtliga (!) partier i riksdagen, har dessvärre helt fastnat i den patriarkala föreställningen om män som beskyddare av kvinnor och barn och av territoriet/nationen med vapen i hand. Kopplingen mellan våldet i vardagen – mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män – och våldet i de internationella relationerna finns inte i regeringens politik.
Den feministiska utrikespolitiken ska främja flickors och kvinnors rättigheter genom att kvinnor ska få ta plats runt de bord där fredsavtalen förhandlas. Det är förstås bra men ännu bättre vore det väl att lyssna på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former!
För detta demonstrerar miljoner kvinnor i nya solidariska allianser, i alla världsdelar. För reproduktiv och sexuell hälsa och rättigheter, rimliga arbetsvillkor, radikal klimatpolitik. Mot våld, militarism och exploatering av jorden och våra kroppar. Det handlar inte om pacifism. Det handlar om antimilitarism som svar på imperialism, nationalism och ett i grunden galet destruktivt patriarkalt tänkande.
