Skildringar av sexuellt våld har alltid förekommit i kulturen. Sällan ser man det så nära gestaltat ur offrens perspektiv på en scen som i Shirins vargar, som hade premiär på Göteborgs stadsteater 8 mars. Johanna Svalbackes text ställer frågor om makt, ansvar och om offerrollen men det är främst i den hudlösa gestaltningen av en klinisk undersökning efter våldtäkten som det bränner till.

Shirins vargar gestaltar situationer eller relationer, snarare än individer och specifika karaktärer, i en fallande abstraktionsnivå, där den första är förvirrande expressionistisk, den sista smärtsamt konkret.

I den första episoden flyr Shirin, spelad av Carina M Johansson, från vargflocken, bara för att bli påkörd och överfallen av Leif-Olof. ”Vilket fult djur!” mumlar han, Johan Hafezis Leif-Olof är hånfull och känslokall, ”rådjursögonen gråter”. Skogen blir en gångtunnel eller om det är tvärtom, kvinnan som villebråd, som ett påkört rådjur som ligger och blöder i strålkastarnas sken.

Det är en metafor eller allegori som först känns allt för enkel, och som aldrig genomförs helt, aldrig riktigt tillåts hitta hem – man går vidare från denna första del utan att riktigt veta vad som händer, vad som är verkligt och vad som är projektion, vad som är symboliskt och vad som är inbillat och vad som är sanning.

Obarmhärtigt ljus

I den andra episoden köper Mikael tonåriga Linneas tid och kropp. Scenen utspelar sig främst i chatten, medan skådespelarna gestaltar vad de skriver. Det ger en främlingsskapande effekt, de spelar på en gång mot och oberoende av varandra. Stefan Gödicke spelar en Mikael som verkar naiv, trots att han måste inse att han skadar Linnea. Victoria Dyrstad gör en Linnea som kastar sig mellan känslolägen, ibland spelade och ibland äkta.

Linnea försöker gång på gång avsluta, förklarar utan att han vill höra att det är ett självskadebeteende. Hon ber honom om igen att blocka henne. Mikael säger sig vilja hjälpa – ekonomiskt och känslomässigt – utan att vilja förstå vilken skada han gör. Deras dans fram-och-tillbaka gestaltas till slut i några faktiska danssteg med Linneas ovilliga fötter släpande i golvet.

Den tredje episoden som kort och gott kallas ”Kvinnan”, har en kvinna, återigen spelad av Victoria Dyrstad, sökt sig till vården efter en våldtäkt. Det tidigare dunkla scenrummet badar nu i ett obarmhärtigt ljus, där kvinnan står ensam på golvet, medan sjukvårdspersonalens professionellt inkännande röster spelas upp ur högtalare.

Shirins vargar är en mycket stark text, det blir delvis också väldigt starkt på scenen. Max Mitles ljussättning, från den första scenens djupa mörker som gradvis klarnar fram till den sista scenens obarmhärtiga sjukhusljus, är fantastisk.

Hudnära realism

Det är en oerhört drabbande föreställning, som för varje episod tar ett steg närmare upplevelse, för varje del blir mindre och mindre förfrämligande, mindre abstrakt eller metaforisk om man så vill, och mer konkret, hudnära och realistiskt. Inte minst den tredje delen som hamnar skoningslöst nära när kvinnan återupplever våldtäkten under den kliniska undersökningen.

Jag har svårt att se hur man kan förstå den första episoden. Till skillnad från Victoria Dyrstads båda roller, tillåts Carina M Johanssons Shirin aldrig bli en person, när metaforen tar över. Kanske är det meningen att publiken ska ta med sig den tvivlande blicken till de båda följande episoderna.

Enligt programmet vill föreställningen ställa frågor och nyansera tankarna om ansvar och offerroller. Och jag är inte säker på att den lyckas med det. Däremot gestaltar den smärtpunkter i relationerna mellan män och kvinnor, utan att förenkla. Jag lämnar teatern djupt berörd och ganska förbannad. Varken 8 mars eller någon annan dag på året kan väl det vara något dåligt.