”Det är vår medmänsklighet och känslan av barnets okränkbara rätt till skydd och mänskliga rättigheter som måste vägleda oss i den här situationen. Att hålla på med politiskt krumbuktande urholkar regeringens trovärdighet”, skriver Linnéa Engström (MP) angående de svenska barn vars föräldrar anslöt sig till terrorgruppen Daesh/IS.
Nu ökar trycket på regeringen för att ta hem de barn med kopplingar till Sverige vars föräldrar åkt ner för att ansluta sig till terrorgruppen IS. Vi är många som vill att regeringen agerar nu för att låta barnen komma till Sverige.
Vi känner igen dem, argumenten att skuldbelägga barn för föräldrarnas gärningar. Hatmobben på Twitter menar att barnen vars föräldrar stridit för IS har tränats till små lydiga barnsoldater som kommer att utgöra ett hot i det svenska samhället. Att flera av barnen är föräldralösa, lever i svår misär och är både undernärda och traumatiserade går de helt förbi.
Den människosynen skrämmer mig. Historien är full av försök att straffa barn för föräldrarnas brott eller dåliga levnadsval. I Europa skuldbelades och stigmatiserades de så kallade ”tyskbarnen” efter andra världskriget. Det var barn som blivit till efter våldtäkter eller där mamman haft en relation med en tysk soldat exempelvis.
Det har aldrig någonsin fungerat att döma små barn till ett öde utanför samhället på det här viset. Vad traumatiserade och skadade barn behöver är istället professionellt stöd och rehabilitering.
Det finns såklart en mängd juridiska och svåra utmaningar att lösa. En förälder som ansluter sig till en mördarsekt med målet att utrota det demokratiska och fria samhället bör nog förlora vårdnaden om sitt barn. Barnen behöver speciell hantering och i många fall nya vårdnadshavare. Kan vi klara den utmaningen? Såklart vi kan. Vi kunde bygga upp ett Europa som låg i ruiner för mer än 70 år sedan, och den läxan borde lära oss att ta hand om just krigsskadade barn.
Det är vår medmänsklighet och känslan av barnets okränkbara rätt till skydd och mänskliga rättigheter som måste vägleda oss i den här situationen. Att hålla på med politiskt krumbuktande urholkar regeringens trovärdighet.
Sverige kan agera för att hämta hem barnen, istället gömmer man sig bakom byråkratiskt svammel. Vi är många som vill se handling istället för floskler. Liksom Rädda barnen anser jag att Sverige, utifrån barnkonventionen, har ett ansvar för att hämta barnen. Ur den synvinkeln har Sverige både ett legalt ansvar och en moralisk skyldighet att agera.
